Vill berätta litet från och om Mullhyttan, vid den tiden då jag var barn och växte upp.
(Slutet av 1920 -till 1930 talet).
 

    Mitt barndomshem fanns öster om samhället, ett par km. från centrum, alldeles nedanför Kilsbergskanten, med skog och hagmarker runtomkring.
    Min mor hade höns och på våren hade hon lagt en höna på ägg och nu kom det fram små gula dunbollar, så gulliga kycklingar. De placerades senare ut i kycklingbur. Då blev jag skickad, till affären, för att köpa korngryn till de små livens mat.
    Tänker mej det var en vacker majdag, jag fick med mej väska och portmonnä. Förmanades att akta mej för om det skulle komma någon bil och gå på kanten av vägen. När jag gått en liten bit kom jag till grinden, vägen gick genom skogen innan jag kom fram till landsvägen. I skogen gick det kor på bete. Två små bäckar passerades också, åter en grind som noga skulle stängas efter mej och så var jag på landsvägen. Efter dikeskanten växte det mycket blommor. Där fanns vitsippor och i diket kabbeleka.
    En bit efter vägen var August och Lottas lilla stuga, den stod på ofri grund, som man sa, då. Marken den stod på tillhörde den som ägde åkrar och gärden runt omkring. De gamla som bodde i stugan var ett syskonpar. Lotta kom ut och gick på vägen nedanför. Jag neg förstås fint, som man gjorde på den tiden, för alla vuxna man mötte. På torpet fanns också en jordkällare och en stor gammal oxel, ett litet uthus och på vedbacken sågs ofta August stå och hugga ved.
 

Kattegruvan.

    Så gick jag uppför Bruastensbacken. Finns en sägen, om att i gamla tider, en brudfärd slutade olyckligt när skjutsen stjälpte av vägen mot den sten som fanns i kanten och bruden dog. Sten och backen fick då det namnet.
    Här till höger ovanför backen där bergen skymtade, fanns den stora och lilla

Kattegruvan, vattenfyllda förstås. Där hade brutits malm eller kanske lim, i mycket avlägsna tider. Dit fick man inte gå ensam. Där växte mycket blåsippor om våren.
 

Mons handel.
    Två små stugor på vänster sida om vägen och så var jag då vid målet, Mons handel. Det pinglade en liten klocka när jag öppnade dörren. Neg artigt för alla i affären. Där fick man vänta på sin tur att få handla. Tittade mej omkring. Oj, så mycket saker. Där borta på disken ett litet glasskåp med ostbitar, falukorv och ett fläskstycke, det var färskvaror. Så förstås specerier i mängd, men också karameller och även små prydnadssaker. Tyg, någon packe förklädestyg och garnhärvor, lite veckotidningar. På väggarna träskopar, som hängde i remmar på spikar, i hörnet en silltunna. Dörren stod på glänt till kontoret, som verkade på mej hemlighetsfullt. Där ringde ibland telefonen och därinne kunde ibland någon få ringa. Då lyftes en lucka i disken och man kunde gå in i kontoret. Så var det min tur och jag fick köpa korngrynen och ettöres-kola som det stod Svea på. Tackade och gick. Gick ut och tog genast en kola. Va' den var go!

    Nu var jag på hemvägen. Mitt emot affären var Lovisas stuga och intill affären fanns en väldigt gammal Ask med en bänk uppe i trädet. Där hade min mor som ungt hembiträdet serverat sitt herrskap, som ägde affärshuset och bebodde det, Bergsingenjör Kaspersson, de intog kaffe, saft och dopp på bänken i trädet. Man hade då en trappa till att gå upp.
  

Gammelsmobacken.

    På hemvägen nu. Här bodde Kalle på Mon med fru och barn och sin mor. Tänk, här möter jag en bil. Hästskjuts kom väl ibland, någon som kom med sädessäckar som skulle till kvarn för att malas. Men nu kom det en bil och ingen dålig heller, en stor, stor, det var Gerhard Engdal som skötte transporter i trakterna. Han hade köpt en ny stor lastbil, den var lite sensation i trakten. Tänka sig den mullrade och dundrade, jag gick på yttersta kanten. Innan jag skulle ta av från landsvägen på min hemväg, bodde min lekkamrat Lettice Törnblom. Hennes pappa var auktions-utropare och hade telefon, tänka sig. Innan jag öppnar grinden till skogsvägen ser jag, återigen en bil komma uppför den stora backen, Gammelsmobacken, en personbil, det var nog Karl Svensson i Ingvaldstorp. På den tiden visste man när någon enstaka hade bil och hur den såg ut.
   

Skolan.

    Så kom den dag jag började skolan. Gick då samma väg som jag förut berättat om. Fortsätter man sen vägen förbi Mons handel, fanns det en liten plats på höger sida där unga pojkar brukade sparka boll. Den brukade ofta vara upptagen, livligt värre, idrottsintresse fanns då med.
    Strax bredvid på andra sidan vägen, bodde skomakare Andersson med fru. Där bodde också lärarinnan i mellanskolan, fröken Gunhild Johansson.
    Så var jag framme vid skolhuset, där jag gick i skola, som var 6-årig då. Där hade också magister Seilitz bostad och en småskollärarinna Lola Chubert. Det finns mycket att berätta om skoltiden, men jag ska i stället berätta om samhället.
    Nedanför skolhuset bodde en Herr Persson med fru och dotter Edit som jag gått i söndagsskolan för i kyrkan.

Missionshuset.
    Vill också berätta om det lilla Missionshuset, som ligger nästan mittemot nuvarande Furugården, som på min barndomstid var skolhuset och skolgård. Bönhuset sa man i dagligt tal. Där har mina föräldrar gått i skola, de var födda 1878. Så huset är gammalt. Missionshuset var då samlingsplats, som sen blev Svenska Missionsförsamlingens verksamhet. Hit kom många berömda talare, predikanter och pastorer. Bland annat Jussi Björling, vår världsberömda tenor och han bröder och far och musicerade och sjöng. Jussi var då liten pojke. Där hölls också, gåvo- och syföreningauktioner. Då var det proppat med folk. Kaffe och ostkaka serverades. Där hölls också konferenser då andra församlingar kom på besök. Nu står det tomt och tyst, men är bevarat som kulturminne.