Mullhyttebor berättar
Tryck med muspekaren på valfritt namn.
Tillbaka till början Alla tiders Mullhyttan
Edvin Lindholm född
1910
2002
"Det finns inget som heter Mullhyttan" sa en växeltelefonist när jag ringde hem under en dagsresa uppe i Värmland. Kan det möjligen vara Mullhyttemo? Fortsatte hon. Det var det, det där mo-namnet kom till i samband med att Svartåbanan öppnades 1897. men Mullhyttan är åter det riktiga namnet. Hur hyttan såg ut kan vi se i hyttmodellen. Men någon fotografisk bild finns väl tyvärr inte?
Det tar sin tid innan man blir accepterad i Mullhyttan, åtminstone bland äldre. jag var 35 år när jag blev ortsbo här. I bekantskapkretsar är man liksom en invandrare. I Vekhyttan där jag bodde hade vi dock Mullhyttemo som postadress. Jag cyklade till posten i Mullhyttan och tog med mig ortstidningen -även till några grannar- så gott som dagligen. Alldenstund vi med ordinarie lantbrevbäraren -först Oskar Kunkell och därefter Adolf Kunkell- fick post bara ter gånger i veckan. Lördagsdidningen blev tre dagar gammal innan vi fick läsa den.
Förr kom posten från Lekhyttan, brevbäraren som bodde i Vissboda fick till fots gå en lång postväg. Först till Mullhyttan och så till Lekhyttan. Mullhyttan fick egen postanstalt 1883 och i och med Svartåbanans tillkomst förestod stinsen även postanstalten. År 1903 såldes där frimärken för 1.877 kr. Föreståndare var då Clas Hjalmar Larsson född 1869. I slutet av 1920-talet flyttades posten upp till Mullhyttans samhälle och Ernst Godés fastighet. Jag tror att en dam vid namn Alma Heffner hade hand om posten då. Oskar Kunkell –som samtidigt var skräddare- körde på 1930-talet post till Tryggeboda, en linje som sonen Renhold övertog senare. Vilhelm Abrahamsson körde post till Hinderstorp. Alla åkte cykel och senare även med "Kulo" moped. Vilhelm var även motorreparatör och klockmakare.
En urmakare det talades mycket om var Richter. Han hade butik i Carlberska huset. Därefter kom Oskar Hallberg till kooperativa innan han på 1930-talet byggde sitt Oskarsro.
Det var gott om butiker i Mullhyttan på 1930 – 1960 talet 5 lanthandelsbutiker inkl. Konsum, 2 skoaffärer, 2 bagerier, 3 caféer, 1 manufaktur (Haglunds), 2 charkbutiker(Aldéns och Gunnar Jansson), 1 järnhandel där Samuel Nilsson inte bara var järnhandlare. Han hade bl.a. hand om bion i ordenshuset och en del kommunala uppdrag. Han var också brandchef under den så kallade spruthustiden.
En annan känd kommunalman var "bagar Olle" i Sveaborg, han var liksom Samuel Nilsson även aktiv inom logen Strömsborg (NTO) vilken bildades 1887.
En känd Olle var Stig Olssons pappa i Framnäs, som var bankdirektör med sitt arbete på Handelsbanken i Fjugesta. Han tågpendlade mellan Mullhyttemo och Fjugesta. Det berättas att han i banklokalen i Fjugesta hade en soffa, där han vilade middag varje dag i gamla tider.
Jakob Petterssons pappa hade hand om Örebro sparbanks filial i Mullhyttan, på 1930-talet låg den i Godéhuset (fd. posthuset). Banken var sedan placerad i s.k. "Koreahuset" fram till 1998 då banken stängdes under stora protester från allmänheten. Robert Nilsson byggde handelsträdgård på 1930-talet. Mullhyttan hade egen köpmannaförening några år efter andra världskrigets slut. Konsumföreningen öppnade butik 1920 och byggde Hultåsenfastigheten 1929.
Ordenshuset byggdes 1911 av en byggnadsförening och 1924 blev logen ägare till huset. Redan runt 1920 kördes stumfilm.
Edvin Lindholm
SVEN JOHANSSON
*1903
2001
Sven Johansson föddes i Skogatorp 1903. Två år senare flyttade familjen till Sandtorp, där han bodde ända tills han gifte sig 1931. Han hade fem syskon och pappan arbetade först i gruvorna, sedan på fyrar i Bottniska viken. Han var också med och rev det stora vattenhjulet uppe vid Velamshyttan, det som drev stånggången på 1800-talet. Konsta kallades det. -Det var synd att det revs. Materialet användes till att bygga upp sågen, berättar Sven. Stånggången pumpade upp vatten ur gruvorna, och hjulet som drev anordningen var mycket stort, bortemot sex meter i diameter. Det låg mellan Sirsjön och Trädgårdskärret och revs någon gång runt 1913-14. Sven var bara tio år då.
Skoltiden.
Sven började skolan när han var sju år. Klass 1-2 och 5-6 höll till där Furugården ligger idag, medan klass 3-4 huserade i Missionshuset. Han hade tre olika lärare; fröken Larsson, Anna Tiderman (senare fru Godé) och August Kjellander. På sommarloven arbetade han extra på mossen vid Ingvaldstorp. Vände och staplade torv. Han gick till Velamshyttan och högg virke. Det var en timmas promenad dit och lika långt tillbaka. När han var tretton slutade han skolan. -Mamma och pappa ville att jag skulle fortsätta läsa men jag ville arbeta, berättar Sven.
Arbetslivet börjar.
Ett av Svens första jobb var att hjälpa till att bygga Skogstorps pensionat 1917. Han var vid järnvägen och lastade när han och flera andra blev nedskickade till det stora husbygget. -Det sägs att pensionatet byggdes för att ägaren skulle slippa betala krigskonjunkturskatt, säger Sven. Det var August Jansson som byggde Skogstorp, det vill säga samme man som ägde hela Velamshyttan. -På tjugotalet blev det dåligt med jobb och man fick göra allt möjligt, minns Sven. Pappa köpte virke som jag och min bror kolade. En kolmila tar två till tre veckor att göra. Jag har kolat fem milor i mina dagar.
Sven arbetade på Bror Nygrens möbelfabrik en tid. De gjorde fina möbler på 20-talet. För fina, tyckte Sven, som strax bytte till Carlsfors snickerifabrik. Där tillverkades köksmöbler som "vanligt folk" hade råd att köpa. -Det var soffor, stolar och byråer, minns Sven. De färdiga möblerna såldes till handlare i Örebro. Det var två kvinnor som ägde Carlsforsfabriken, Elly med dottern Irma Jansson. Ellys man startade fabriken när de kom från Amerika, men när han dog tog Elly och Irma över.
-Fru Jansson berättade alltid om jordbävningen som de var med om i San Francisco 1906, minns Sven. Carlsfors möbelfabrik hade sex eller sju anställda. Sven jobbade där i knappt fyra år. I början fick han sextio öre i timlön. -Med tanke på att ett kilo smör kostade två och femtio så var det inte så mycket!
Sång och fest
Visst fanns det nöjen även på tjugotalet. Ibland ordnades fester i ordenshuset. Samuel Nilsson i järnhandeln startade idrottsförening och manskör. Sven var med och sjöng. -Jag minns när vi gick ihop med manskörerna i Hasselfors, Fjugesta och Kvistbro och uppträdde i ordenshuset. Sven var med i Salemförsamlingen också. -Jag och min fru Greta och tre personer till var de första som döptes i Salemkyrkan. Det var 1941, ett år efter att kyrkan byggdes.
Sven minns torgdagarna på Hyttebacken.
-Andra torsdagen i varje månad var det torgdag. Det fanns stationära torgstånd längs åkanten, och de fylldes med diverse varor. Limporna kostade 25 öre styck, fem för en krona. Mjölnar Jansson hade kvarn och badhus. Man fick låna nyckeln för fem öre och bada på den östra sidan om kvarndammen. Omkring 1917 sålde Jansson kvarnen till Meier och började tillverka skottkärror. Ibland kom det teatersällskap och cirkusar och uppträdde. Värmlänningarna spelades. Tovald Sjöström spelade Napoleons Sista Anfall, och Ragnar och Oskar Sundkvist spelade dragspel i ordenshuset. Det visades bio och en Karin från Svartå spelade piano till stumfilmen. Midsomrarna firades vid Porla. Dit cyklade man eller åkte häst och vagn.
Sven tyckte också om att fiska i skogssjöarna. Och det var roligt att stå nere vid stationen och titta när hundratals hästvagnar kom med kol från milorna i skogen. -Oskar Karlsson tog emot böndernas kol, som kom från Ribboda, Vekhyttan, Kinkhyttan och andra platser. Hästarna fick kliva upp på en kolbrygga och sedan lastades kolen i järnvägsvagnar.
Byggnadssnickare.
När Sven slutat på Carlsfors snickerifabrik blev han byggnadssnickare. Han arbetade på byggen i Degerfors, Karlskoga, Kumla och Örebro. Innan han skaffade bil fick han cykla till arbetet, och då bodde han kvar i veckorna. Han har bland annat varit med och byggt Filadelfiakyrkan i Örebro.
1930 förlovade han sig med Greta och året efter gifte de sig. Då hade han redan köpt en tomt och byggt deras gemensamma hus. -Tomten köpte jag 1926. Den kostade 230 kronor. Pappa hjälpte mig att bygga huset. Det bor jag kvar i fortfarande. Paret fick två pojkar (Mats och Lars-Olov). Sven arbetade som byggnadssnickare i fyrtio år innan han pensionerades 1970. De tolv sista åren var han i Örebro.
Gunnar
"Jocke" Karlsson
*
1910
2000
Gunnar är född den tredje maj 1910, i Brofallet mellan Åtorp och Degerfors. Familjen bodde i Degerfors i några år, när pappan arbetade på järnverket. När Gunnar var sju år kom han till Velamshyttan.
-Det var en kall februarikväll 1917 och vi åkte med en kolryss.
De blå ögonen ser tillbaka. Pappan hade fått arbete som sågverksbas och familjen flyttade in i ett stort hus som stod kvar sedan järnhanteringens dagar på 1700-talet, då Velamssons bodde här. På den tiden hängde en ljuskrona i taket. Den kronan finns kvar än idag, men nu hittar man den i Kvistbro kyrka.
Karlssons bodde i två rum och kök på övervåningen. Under dem samsades skogshuggare och en stor familj, däribland ensamma mammor med sina barn. De flesta som arbetade på sågen bodde inte här utan i byarna runtomkring; Sixtorp, Tryggeboda, Fallhyttan, Ängatorp och Saltorp. Många hade långt till jobbet. Gunnar var mycket hos sin mormor och morfar på en bondgård i Värmland när han var liten. Nu byttes den lantliga miljön ut mot den stora arbetsplats som Velamshyttans sågverk utgjorde. Han var inte sen att smälta in i det nya. -Jag lekte att jag hade ett eget sågverk. Körde med mina små slädar och flottade mitt timmer. Vattenhjul ordnade jag också med.
Så småningom blev det vildare lekar.
-Jag hoppade på timmerstockarna i dammen. Ibland missade jag och föll i vattnet och stockarna slog ihop över mitt huvud. Visst var jag illa ute ibland, erkänner han. Vänstra pekfingret miste sitt skinn när Gunnar gjorde ett experiment med trådrullar och snöre på väggen mellan maskinhuset och sågen. Han klättrade gärna ner i hålrummet i de stora plankstaplarna och det hände att han fastnade. Och en gång när han och hans ett år yngre syster Dagny gav sig ut på isen så brast den och de stod i kallvatten upp till hakorna. -Den gången vet jag inte hur vi klarade oss. Men det gjorde vi i alla fall. Det fanns tre barn till i huset, så lekkamrater fattades inte.
Skola varannan dag.
Gunnar och hans syster fick gå i skolan i Sixtorp. 35 elever mellan sju och tolv år skulle samsas om en lärare och en skolsal. För att det skulle vara möjligt så delades de upp i två grupper. Varannan dag var de lediga. - Vi hade en bra lärare. Han hette Simonsson och bjöd på kaffe och tårta varje jul. Skolvägen gick genom skogen från Velamshyttan till Sixtorp - på samma stigar som Bergslagsledens vandrare trampar idag. -Jag hade nära till skolan, menar Gunnar.
Värre var det för de barn som bodde borta i Tryggeboda, Gryt och Sirsjön. Dit fick han själv gå ibland, på söndagarna. Eleverna turades om att bjuda hem varandra och söndagsskoleläraren till söndagsskolan. Det var inte bara teoretiskt arbete som utfördes i skolan. När sågverket gjort slut på träden mellan Stora och Lilla Sirsjön, så fick barnen så nya frön. Den skog som står där idag är åttio år gammal och klar för avverkning. Gunnar var nio år när han hjälpte till att så fröna till de blivande träden.
Sågverket.
Velamshyttans sågverk var en stor arbetsplats. När den gick som bäst runt 1919 var över 20 personer sysselsatta vid själva sågen. De yngsta var bara 15-16 år gamla.
Men det fanns andra sysslor också. Gunnars mamma skötte serveringen. Hon cyklade till Ringaboa i Mullhyttan och handlade råvarorna. Arbetsdagarna var långa. Klockan sju ljöd ångvisslan. Skogshuggarna drog ut i skogen och tog fram virket, som sedan flottades till sågverket. På vintern användes arbetshästar och kälkar.
Sågverkspersonalen förvandlade stockarna till plankor. Skräpet kolades. Det var en oxe som drog skräpkärran och barnen tittade gärna på när den skulle skos. Det skedde nämligen med oxen hängandes i luften! Det gick inte att undvika sparkar på något annat sätt. Det färdiga virket skickades till Göteborg för vidare färd mot England och andra länder. -Engelsmännen behövde props till sina kolgruvor. Propsen var fyra tum tjocka och två meter långa och användes till att staga upp taket i gruvorna. Handeln med England och andra länder var viktig. När engelsmännen slutade betala för virket de beställt så gick sågverket i konkurs. Det var omkring 1921-22.
Plockade blåbär och lingon.
För att dryga ut hushållskassan var det många kvinnor och barn som plockade blåbär och lingon i skogen. En gång i veckan kom Oskar Karlsson och hämtade skörden. -Bärfisen kallade vi honom! Gunnar ler glatt. Vi fick tio öre litern. Sen sålde han bären vidare på torget i Karlskoga och Örebro. Gunnar tyckte om att fiska, och på så vis hjälpte han till att dryga ut maten. Det fanns gädda, abborre, laxöring och mört i skogssjöarna. - Och när det hade flottats timmer så samlades mängder av fisk i gölarna. Det var bara att gå dit med en hink och plocka den full med bara händerna!
Kräftor fanns det också gott om, och Gunnar fiskade gärna både till familjen och till de höga herrarna på sågen. Annars var sill, kålrötter och gröt vanligare vardagsmat, liksom amerikanskt fläsk och paltbröd. -Vi svalt inte, men barn är ju bortskämda och det var inte alltid man tyckte om maten. Det godaste var paltbrödet som doppades i fett. Och det hårda brödet med sirap på! Gunnars mamma gjorde mjöl av ärtor och potatis. Potatismjölet kokade hon gröt på. -Det blev klimpigt och segt, minns Gunnar med en liten rysning. Pannkaka var festmat, då som nu.
Äggen konserverades hela i en glasburk och plockades fram vid festliga tillfällen. Mjölk och ägg var det svårt att få tag på. Familjen hade en ko när Gunnar var lite större, men den stod i sin halva året. Det blev till att byta mjölk med grannen. Men mjölk var trots allt vanligare än öl... -Ja, jag försökte göra öl en gång, minns Gunnar och skrattar gott. Familjen Velamssons hade en humlegård på 1700-talet och jag var där och plockade. Hade på vatten och socker. Men det blev inget gott. Det smakade väldigt beskt.
Tillemans droppar.
Mamman fick hoppa in som sjuksyster och behandlade allehanda små krämpor med vad som fanns till hands. Tillemans droppar var bra för förkylning och hosta, dubbla bröstdroppar likaså. Sublimat baddades på såren. Det är ett ämne som finns i kvicksilver.
Barnen fick åka och handla ibland. Det fanns en häst som de kunde använda. Affären låg vid Vassen, där det är sommarstugeområde idag. -Vi fick alltid en strut karameller. Var det pappa som handlade så fick han en cigarrcigarett. Familjen saknade de bekvämligheter som finns idag. De hade ingen elektricitet, de badade i en kutting (en halv trätunna) på köksgolvet och de sov på halmmadrasser. -När halmen var ny var madrassen så rund att man rullade av. Och efter någon månad fanns där ingenting kvar. Badet var omständligt. Först skulle vattnet hämtas i brunnen, sedan värmas på spisen och slås i kuttingen. Efter badet skulle vattnet ut igen. Det var ett tungt arbete.
Karlssons lämnar Velamshyttan.
Efter konkursen dröjde det bara några år innan sågverket i Velamshyttan lades ner helt och hållet. 1923 bestämde sig familjen Karlsson för att flytta till Mullhyttan. Alfred Johanssons såg och snickerifabrik uppe vid sågdammen hade brunnit och pappan fick vara med och bygga upp alltihop igen. Sågen var inte så illa skadad och kunde repareras på plats, men de byggde en helt ny fabrik nere på Selhagsvägen (samma byggnad som JAR Snickerier huserar i idag). Virket hämtade de från häradsallmänningen i Axsjöåsarna, så det var lång väg att gå för arbetarna.
Karlssons köpte ett gammalt torp bredvid slakteriet på Selhagsvägen och flyttade in. -Det var så lågt i taket att man nådde upp med handen, minns Gunnar. Men det hängde en elektrisk lampa där! Jag tryckte och tryckte på knappen på väggen för att få den att tändas och släckas. Det var spännande! Mamman köpte kalvränta för en krona av grannen som var slaktare, och gjorde kalvsylta. Pappan byggde om huset med brädor från Velamshyttan. Han var klar 1926.
Arbetslivet börjar.
1924 var Gunnar 14 år. Då hade han slutat skolan och fick börja arbeta på heltid. Först var han på sågen i två år, körde spån från ramen och klingan till spånhögen. Sedan blev han hjälpsågare. Högg timmer i Tryggeboda och på häradsallmänningen på Axsjöåsarna. Högg gjorde man på vintern, när sågen stod stilla. Den drog igång igen i mars, och före midsommar skulle allt virke vara sågat. De färdiga plankorna staplades och fick sedan ligga och torka till nästa sommar. På hösten hyvlades fjolårets plankor till väggpanel, lister och golvplank nere i fabriken. Det fanns ett tiotal olika maskiner och Gunnar kunde dem alla. Han fick hoppa in och göra alla möjliga arbetsuppgifter. På så vis blev det lite omväxling. Två av arbetskamraterna på fabriken hette Åke och Rune Johansson. De skulle senare bli grannar alla tre och få uppleva en vänskap som varade i över sjuttio år. Det var Åke och Runes pappa Alfred som ägde sågen och snickerifabriken. När sönerna senare tog över bytte företaget namn till Bröderna Johanssons.
Extrajobb.
Det var hög arbetslöshet på trettiotalet, och Gunnar har räknat ut att han haft inte mindre än 53 olika yrken i sitt liv! Flera av dem hade han på fabriken, men han jobbade också extra som taxichaufför, som brödutkörare, i kolmilor i skogen och som privatchaufför och alltiallo hos en garngrossist i Örebro. Taxin var en stor Dodge och det var Erik Stomberg som ägde den. -Vi körde folk till Sannamarken. Det kostade en krona per person. Det fick plats rätt många i bilen när man stuvade in dem, berättar Gunnar. På kvällen blev det kö när alla skulle hem.
Bilen fungerade också som brödbil. På lördagarna skulle Hellkvists bröd köras till Karlskoga och säljas till arbetarna på Boforsområdet och på torget. Limporna kostade 25 öre styck, fem för en krona. Så fanns det vita och bruna kakor. De bruna var pepparkakor och kostade ett öre styck, de vita kostade tre öre. Det kunde vara spritsar eller brysselkex. Gunnar körde både åt Bagar-Olle och senare också åt Hellkvist. -Jag körde gravida kvinnor till sjukhuset ena dagen och bröd den andra. Det var noga med att klä in bilen i papper innan man lastade in brödet. Bagar-Olle var en flitig man. Förutom bageriet hade han hand om ett bankkontor. Han deklarerade åt folk, och han var aktiv inom politiken, socialdemokratisk kommunalman. "Det lyser hos Olle" var en vanlig replik om kvällarna. Han arbetade jämt.
Garngrossist George Perselle bodde i Örebro men hade sommarställe i Mullhyttan. Under tre somrar arbetade Gunnar åt honom. -Jag var privatchaufför när vi åkte till Tyskland, Danmark och Norge. En gång gick bilen sönder på Öland. Jag fick stanna kvar över natten och se till att den blev lagad. Reparationen kostade 17 kronor, bensinen två kronor och natten på pensionatet 4.25, inklusive mat och dricka. Jag har allt uppskrivet här. Gunnar visar en liten anteckningsbok, där han skrivit ner resorna med "Patron", som George Perselle kallades. Det blev 1000 mil på de tre somrarna. -Han var snäll. Fick han syn på någon fattig längs vägen så bad han mig stanna så att han kunde ge honom eller henne en tvåkrona. Förutom att köra bil fick Gunnar handla mat, diska, tvätta fönster och ta hand om fruktskörden framåt hösten.
Jocke, Nicke och Majken.
Livet var inte bara arbete. När Gunnar var 14-15 år fick han sitt smeknamn Jocke. Det var i den frikyrkliga juniorföreningen i missionshuset. -Där fanns en flicka som hette Astrid Berg (dotter till Aron Berg i raffelstoppsfabriken). Hon var så söt och alla pojkar var förtjusta i henne. Jag och min kompis Yngve Runnberg också. Vi stred om vem som skulle få tala med henne eller kanske följa henne hem. Taxiägaren Erik Stomberg hittade på att döpa oss efter en serie i veckotidningen Allt för Alla. Serien handlade förstås om Jocke, Nicke och den söta Majken. Varannan vecka var det Jocke som vann dragkampen om henne, varannan vecka var det Nickes tur att vara den lycklige.
Förutom mötena på den frikyrkliga ungdomsföreningen så roade Gunnar sig med att spela fotboll, fiska och skjuta kråkor. -Det var skottpengar på kråkor på 20-talet. Man fick 25 öre benparet. Jag bodde ju granne med slakteriet och där fanns det gott om kråkor och råttor i avfallshögarna utanför. Jag lånade pappas hagelbössa och sköt ihop till en biobiljett. Det var ordenshuset som fungerade som biograf.
Det hände att det kom för lite folk till föreställningarna och de hotades att ställas in. Då betalade Greve Nordnadler för de osålda biljetterna så att ungdomarna fick se sin film i alla fall. -Han var av adelssläkt och bodde ovanpå järnhandeln. Stod ofta i Ringaboa och eldade i kaminen och pratade med alla som kom för att handla. Han var lite underlig, men snäll. Lite senare hjälpte Gunnar till att bygga idrottsplatsen där skolan står nu. Han var en duktig idrottare och tävlade i bland annat löpning
Huset brinner.
Tillbaka till trettiotalet. Gunnar jobbade ju extra som taxichaufför, och en kväll hade han en körning till Folkets Hus i Röfors. Hemma i Mullhyttan uppträdde Kumla Teatersällskap i ordenshuset. Mamma och pappa skulle dit. Pappa stod och rakade sig och mamma hölls vid spisen då någon gick förbi och utropade; Det brinner! Huset stod i lågor och föräldrarna fick brått att få ut möblerna. De kastade ut sakerna genom fönstret, men tyvärr hade de ingenting för sina ansträngningar. Huset brann ner till grunden och ingenting kunde räddas.
När Gunnar kom hem och skulle ställa in bilen i garaget mötte han en gammal skolkamrat. -Det var ett elände, sa kamraten. -Vaddå? undrade Gunnar. Hela huset var borta, bara skorstenen stod kvar. Allt var förstört; möbler, fotografier, skolbetyg. När de skulle räkna upp vad de förlorat för att få ut pengar på försäkringen så visste Gunnar en sak alldeles säkert. -Jag hade femtio par strumpor! Dagen innan hade han nämligen räknat sina strumpor. Han jobbade som sagt extra hos en garngrossist i Örebro, och där köpte han ett par strumpor i veckan för en krona paret. -För att mamma skulle slippa laga så mycket... Försäkringsmännen trodde honom förstås inte. Men Gunnar hade ett vittne. -När jag hade räknat mina strumpor så kom Erik Stomberg och frågade om jag kunde ta den där körningen till Röfors. Jag berättade om mina strumpor och bad honom gissa hur många jag hade. Därför visste han precis och jag hade bevis. Efter branden flyttade familjen runt ett tag innan de byggde ett nytt hus på samma tomt som det gamla. Det var 1932, och huset står kvar än idag.
Fru Ingeborg.
När Gunnar var 23 år träffade han sin blivande fru Ingeborg. Hon var 17 år och bodde i Sörby i Edsberg. Hon jobbade som modist i Lindkvists Modeaffär i Fjugesta. Gjorde bland annat om herrhattar till fina damhattar. Gunnar och Ingeborg höll ihop, och 1938 byggde de det hus som de senare skulle flytta in i. Det huset står kvar fortfarande på Furuvägen sju, och Gunnar bor där än. -Tomten kostade 430 kronor, 25 öre kvadratmetern. Stommen till huset byggdes på anbud för 550 kronor. Alltihop gick på lite drygt sextusen. Hälften lånade vi i Knista Sparbank. Gunnar köpte kolvirke billigt hos Sven Belanders pappa, som var bas för allmänningen och hade auktion i Tingshuset i Fjugesta varje år i november. Av virket sågade han brädor till huset. Han gjorde all inredning själv, med hjälp av grannen Rune och av svärfar, som hade rörfirma i Örebro. Gunnar och hans pappa arbetade fortfarande på snickerifabriken (pappan hyvlade och Gunnar eldade ångmaskinen). Där gjorde pappan fönsterlisterna till det nya huset. Bröllopet stod den 17 mars 1939. Grannen Rune fick låna Konsumföreståndare Zenströms Dodge och skjutsade paret till Edsbergs kyrka. De flyttade in i huset samma dag.
Mer arbete.
Som nygift var Gunnar alltså fortfarande anställd på snickerifabriken, men det var dåliga tider och de hade inte mycket att göra. För att dryga ut lönen jobbade han med en kolugn i tre års tid. -Jag gjorde gengaskol, till gengasbilarna som fanns på den tiden. Det var förresten en örebroare som uppfann gengasaggregatet. Bäst gengaskol blev det av lövträ.
Vid tiden för andra världskriget blev det till att rycka in i det militära. När Gunnar mönstrade första gången på trettiotalet fick han lunginflammation och senare frisedel. -Då fick jag köra Engdahls bil fylld med plywood när jag ändå skulle till Stockholm och exercera. Den var stor och klumpig och jag körde av vägen och ner i en slänt. Jag klarade mig, men lasten blev förskjuten och lite längre fram gick bilen sönder. Engdahl själv fick ta över och jag åkte tåg till Stockholm. Men när jag kom fram hade jag dubbelsidig lunginflammation och blev sängliggande i tre och en halv månad.
På fyrtiotalet gick det annorlunda, och Gunnar fick försvara landet i Karlstad, Karesuando och Kiruna. Ingeborg väntade barn och längtan blev för stor. -Jag vantrivdes där uppe i Karesuando. Det var många som fick lappsjuka. Jag hade lån på huset och måste hem och göra en avbetalning. När jag inte fick det så ringde jag hem till en kompis och bad honom ordna med betalningen. Han hörde inte alls vad jag sa på den dåliga fälttelefonen, men jag spelade teater och låtsades att varken han eller någon annan kunde ordna det hela. Då fick jag äntligen min permission och fick åka hem i sex dagar. Visst kändes det bra att komma hem till Ingeborg, men Gunnar fick dåligt samvete över sitt tilltag och kunde inte riktigt njuta av ledigheten. Ändå drog han sig inte för att "få lunginflammation" när han kom tillbaka till Karesuando. -Det var ovanligt många som var sjuka... Vi fick bo i nomadskolan. Spelade kort och åt bullar hela dagarna. Men kapten kom på oss, så det var bara att gå tillbaka till arbetet. Gunnar har inte mycket till övers för värnpliktstiden. Han såg finska familjer fly över älven med korna i släp bakom ekorna. Byarna brann där på andra sidan, och den finska befolkningen bytte till sig tvål och kaffe mot sprit. -Jag har aldrig tyckt att det är rätt att slåss med bössor och patroner. Därför blev jag inte ledsen när jag utnämndes till den som fuskat och dragit sig undan mest av alla. Det var ju löjligt, vi byggde skyddsrum och vägspärrar där uppe i närheten av treriksröset. När jag frågade vart fienden egentligen skulle kunna tänkas komma ifrån var det ingen som kunde ge mig ett bra svar.
Gunnar var ju yrkeschaufför men i det militära blev han bara andrechaufför. En trädgårdsmästare blev ordinarie... -Där ser man hur det fungerar, konstaterar han. Hemma i Mullhyttan jobbade Ingeborg på Konsum. Hon kunde byta till sig köttkuponger mot mjölkkuponger och klarade sig bra. Gunnar bytte cigaretter mot vakter, så att han kom ifrån värnpliktslivet så mycket som möjligt. 1944 föddes dottern Kristina. Gunnar slutade på fabriken och tog i stället över svärfars rörfirma. I trettio år var han rörmokare, ända fram till pensionen 1975.
Närkestomten.
Ingeborg slutade göra hattar. Det var helt enkelt inte inne med hatt längre. Men hon var konstnärlig av sig och var tvungen att göra någonting med sina händer. Hon gick över till hemslöjd och uppfann den fortfarande så populära Närkestomten, en liten trätomte med enkla former och fötter som gör att den kan stå i olika ställningar. Hon gjorde broscher av franskbröd också. Bearbetade brödet med fingrarna till en mjuk massa, färgade och formade till blommor och annat. Hon arbetade dessutom som expedit på Konsum under en tid. Ingeborgs liv blev alltför kort. Endast fyrtio år gammal dog hon i giftstruma. Dottern Kristina var tolv år då, och hade precis kommit in på flickskolan i Örebro. Stina Gustavsson, som nyligen blivit änka, kom för att arbeta som husföreståndarinna. Efter några år stod det klart att hon var en kär vän, och hon levde ihop med Gunnar tills hon dog. Även Kristina fick ett kort liv. Dog bara fyrtio år gammal i cancer.
Barnbarnet Krister är Gunnars ljus i tillvaron.
GÖSTA LINDKVIST
* 1915
När Gösta var sex år gammal beslöt sig hans föräldrar för att flytta från Roslagsgatan i Stockholm till Mullhyttan. -Pappa ville väl starta eget, och det var svårt att leva i Stockholm på 20-talet. Mjölken var ransonerad, man fick bara köpa någon liter per dag. Ändå var det inte lätt för Gösta att lämna den plats där han föddes 1915. -Det var förskräckligt, minns han. Någonting fattades.
Familjen kom till Mullhyttan 1921. Då fanns här cirka 400 invånare, 500 om man räknar med byarna runtomkring. Det var gott om företag och arbetsplatser. Eller vad sägs om fem livsmedelsaffärer, två skoaffärer, en manufakturaffär, ett bryggeri, två kaféer, två slakterier, en järnhandel, två bagerier, en hattaffär, en urmakare, tre skrädderier, två kvarnar, två sågar, tre snickerifabriker, en raffelstoppsfabrik, ett garveri, en järnhandel och ett par bondsmedjor. Räckte inte det så var det bara att ta Svartåmärra till Örebro. Tågresan tog en timme, och dit åkte familjen Lindkvist då och då.
Den största arbetsplatsen var Alfred Johanssons såg och snickerifabrik uppe vid sågdammen. När det brann ner renoverades sågen på det gamla stället medan man byggde en helt ny fabrik på Selhagsvägen. Ett tjugotal personer var anställda här. Fabriken står kvar än idag, men nu är det JAR snickerier som huserar i lokalerna.
G.A Lindkvists smides och mekaniska verkstad
Pappa Gustav Adolf hyrde en smedja på Norbergs tomt nere vid den nedre sågen. De bodde på flera olika ställen i början, men så fick de tag i en gammal stuga bredvid Ringaboa, inte långt från smedjan.
-När bönderna kom förbi med sin säd för att mala i kvarnen åkte vi med dit ner. Fick vi inte så tjuvåkte vi. Och på vintrarna var det en jättefin kälkbacke ända uppifrån vår stuga och ner till kvarnen, minns Gösta. Det var Emil Lundquist som ägde den här "nedre" kvarnen. Det fanns ju en högre upp längs Mullån också. Runt Lundkvists damm låg en hel rad arbetsplatser. Här fanns Norbergs såg, Göstas pappas smedja (som hette G.A. Lindkvists smides och mekaniska verkstad), ett bryggeri, ett garveri, Aldéns slakteri och så Hellkvists bageri. -Bageriet låg precis bredvid smedjan. Jag var där lika ofta som jag var hos pappa. Det luktade så gott och på vintern var det varmt och skönt. Hellkvist bakade limpor, wienerbröd och kakor. Gösta fick med sig stora påsar med brända brysselkex hem. Kompisen Folke Andersson blev lärling i bageriet och tog så småningom över rörelsen och byggde nytt efter några år.
Bagar-Olle hade också bageri i Mullhyttan, mitt emot den gamla mjölkaffären. Kundkretsen räckte inte till för dem båda, och de drygade ut den genom att köra bröd till Dormen och Svartå en eller två gånger i veckan. När de fick bil åkte de till Degerfors och Karlskoga också. Det var för långt dit med häst och vagn.
Skoltiden
När Gösta var sju år började han skolan. Det var 1922, och den låg där Furugården ligger idag. -Småskolan var på övervåningen. Ettorna och tvåorna samsades om skolsalen. Den ena årskullen var där på morgonen, den andra från lunchtid ungefär. Barnen i småskolan hade två lärare. Jordansson var liten och mörk, Hellström var lång och ljus. Snälla, trevliga och rara var de båda två, försäkrar Gösta. Klass tre och fyra kallades mellanskolan. Där undervisade Gunhild Johansson, som senare gifte sig till efternamnet Reinholds. Hon bodde alldeles intill skolan. Nu gick treorna och fyrorna tillsammans hela dagarna, och det var cirka 15 elever i varje årskull. -Fröken Johansson var rätt frän, hon kunde smiska till med linjalen på fingrarna. I storskolan gick årskurs fem och sex. Här var det Knut Seilitz som var lärare. Han var dessutom bas för hela skolan, och hade hårda nypor. -Det behövdes, intygar Gösta. Vi fick lära oss att veta hut.
Knut Seilitz hade ett speciellt straffsystem där han delade ut stjärnor. Den som inte kunde läxan eller hade något fuffens för sig fick ett antal stjärnor som det sedan gällde att arbeta bort. Man kunde till exempel få bära vatten till lärarens badkar, och värma det till behaglig temperatur. Eller så kunde man få städa slöjdsalen. -Han hade ett speciellt knep att ta tag i näsan så att det gjorde väldigt ont, minns Gösta. De kroppsliga bestraffningarna sparades till de värsta busarna, men Knut hade ändå respekt med sig. Han höll hela skolan i herrans tukt och förmaning.
Barnen lärde sig att läsa, skriva och räkna. De hade geografi, historia och kristendom. När de hade gymnastik inomhus flyttade de undan bänkarna i klassrummet och fällde ut bommarna som satt fast i väggen. Det stod långa bänkar utefter väggarna, och dem vände man upp och ner på så att man kunde balansera på dem. Annars var det mest vanlig motionsgymnastik. Utomhus kunde de spela korgboll ibland. Barnen hade gymnastikkläder med sig, men det var aldrig frågan om att duscha efteråt.
Slöjden var populär, men den fick de vänta med tills de gick i tredje klass. Pojkarna hade träslöjd och flickorna syslöjd. Man fick inte välja.
Mat hade eleverna med sig och åt sittandes på bänkarna i korridoren. Mjölk och smörgås var det vanligaste. På rasterna lekte man tafatt eller någon annan lek. Flickorna hoppade hage. Det var kallt i klassrummen på vintern. Kaminen lyckades inte sprida värmen särskilt långt. Gösta gick i fortsättningsskola. Det var cirka sex veckor på vintern, när de andra eleverna hade ledigt. -Vi fick lära oss bokföring och lite andra praktiska saker. Låtsades att vi drev en bondgård.
Efter skolan började pojkarna som lärlingar på någon arbetsplats, medan flickorna blev hembiträden hos finare familjer eller fick jobb på något café eller liknande. -Valters Verkstäder var en bra lärskola för pojkarna, minns Gösta. Massor med pojkar har börjat där som springpojkar och sedan arbetat sig uppåt.
Gösta började i sin pappas verkstad. Systern Maj blev biträde i Rydéns manufakturaffär och gifte sig senare med Åke Johansson (från Bröderna Johanssons snickerifabrik). Systern Britta gifte sig med Hugo Gustavsson och arbetade senare på ICA i Mullhyttan.
Hämtade posten
Dagen var inte slut för att skolan slutade. Varje dag klockan 16 hämtade Gösta posten nere vid stationen. Han gick tillsammans med sina kompisar. -Vi hade inget postkontor på 20-talet, så posten kom aldrig längre än till stationen. Där fick vi hämta den i samma lucka som de sålde biljetter i. Heffner var stins och hans dotter Alma hade hand om posten. Så fanns det två stadiga avlastare som lastade godsvagnarna. De kallades järnvägsbiträden och bodde invid järnvägen tillsammans med sina familjer. Senare fick Mullhyttan ett postkontor i gula huset hos Ernst Godé. Då var Göstas kompis Harald Lundkvists lillebror Bror brevbärare. Det hände att barnen fick utföra sysslor även under skoltid.
-När kyrkan byggdes gick vi dit klassvis och hjälpte till att hålla rent på arbetsplatsen. Ja, vi hjälpte till med allt möjligt. Det var roligt.
Flopp för smedjan
När Gustav Adolf Lindkvist hyrde smedjan vid sågen så hade han naturligtvis en affärsidé - han skulle smida arbetsvagnar till hästar. Han köpte in material, men när vagnarna väl var klara hade priserna sjunkit så kraftigt att det hela gick med förlust. -Det var rena floppen, konstaterar Gösta. Pappan fick lov att tänka om. Under ett besök i Örebro fick han en ny idé - han skulle göra idrottsartiklar. I mer än tio år arbetade han med att smida spjutspetsar, löparbrodd, selbeslag, skidbindningar och dubbar till skidstavar och sparkskor. Till och med diskusar tillverkades i smedjan i Mullhyttan. Alltihop såldes till sportaffärer i Örebro, som Broströms och CG Forsbergs.
Det var inte bara pappa Gustav Adolf som försörjde Gösta och hans två systrar Maj och Britta. Mamma Maria tvättade och strök åt fina familjer och vanliga människor som ville klä sig snyggt vid festliga tillfällen. -Både kragar och veck skulle stärkas. Hon fick stryka varje veck för sig. Det tog lång tid. Mamma arbetade hemma och Gösta fick cykla runt och dela ut den färdiga tvätten. Det kunde bli en tioöring i belöning ibland.
Bondsågen
Norbergs såg var en bondsåg, dit bönderna kom för att såga sitt virke. Den var bara öppen på sommaren. På vintern var både bönderna och Gunnar och John Norberg sysselsatta med att hugga i skogen. Där sågade man för hand, men vid sågen fanns en lokomobil (en slags ångmaskin) som drev ramsågen. Tidigare drevs den med vattenkraft. De färdiga plankorna staplades i stora fyrkanter för att torka. -Det var våran käraste lekplats, erkänner Gösta. Det fanns gott om små utrymmen och luckor bortikring som man kunde krypa in i och gömma sig i. Barnen fick naturligtvis inte vara där. De drog upp grus på plankorna, som skulle vara rena för att inte slöa verktygen när virket sedan hyvlades.
Norberg hade förutom sågen också ett eget kraftverk. Under garveriets mangelbod stod en stor motor som levererade likström till vissa hus i omgivningen. Ibland fanns det ström, ibland var det sämre. Det berodde på vattenflödet i Mullån. Det var Robert Lindkvist som byggde kraftverket.
Illaluktande garveri
När Gösta var liten brukade han och hans kompisar bada och meta i Lillån nedanför Lundkvists damm. På övre sidan av dammen låg Mullhyttans Garveri, som ägdes av Gustav Persson. Det var en otäck arbetsplats, mörk och illaluktande. Hit kom de råa, saltade djurhudarna för att förvandlas till halvcentimetertjockt sulläder. -Hudarna skyfflades in i stora tunnor, liknande de ekfat man förvarar vin i. Syror tillsattes och tunnorna vevades runt mekaniskt så att håret skavdes bort. Gösta var där inne ibland, så han vet att berätta. -Det var fem eller sex karlar som arbetade här, iklädda stora läderförkläden och träskor. Jag förstår inte hur de kunde gå på det hala golvet med de skorna, det var ju nedsmetat med syror och sådant. Det var precis som att komma in i en bilverkstad - mörkt och halt. När håret hade skavts bort från hudarna så sköljdes de av i stora kar, nedgrävda i golvet. Även här tillsattes syror av olika slag. Sedan skulle köttsidan skavas av. Det gjorde man för hand med en stor kniv. Slamsorna samlades i en hög utanför garveriet, men mycket hamnade direkt ner i dammen. Syrorna spolades också ut i vattnet. -Där lekte vi och hade roligt medan de kritvita slamsorna ruttnade omkring oss i vattnet. Det luktade förskräckligt. Inte bara här utan i hela området runtomkring.
Gösta skrattar gott åt minnet. Visst luktade det, men det kunde inte skrämma bort barnen. Dammen var en spännande plats där det fanns mycket att titta på. -Och när lädret var klart och manglades i mangelboden så luktade det gott! Det färdiga sullädret såldes till skofabriker i Örebro och Kumla. Garveriet lades ner på trettiotalet. Då började den före detta förmannen Valentin Larsson arbeta hos Göstas pappa i smedjan.
Bryggeriet ägdes först av Göstas kompis Folke Anderssons far, sedan tog Folkes bror Edvin över. Gösta har förstås varit där inne. -Det fanns två väldigt stora kar, nedgrävda i golvet. De fylldes med vatten, malt och det som behövdes för att det skulle bli svagdricka. Det mest spännande med bryggeriet var annars isen!
När det var som kallast åkte massor av människor upp till Multen för att såga ut årsförbrukningen av is. De hade med sig stora sågar med bara ett handtag och de sågade ut stora fyrkanter ur isen. Den kunde vara halvmetertjock. Dessa stora iskuber fraktade man sedan hem på låga kälkar. De lades i ett hål i marken, täcktes med sågspån och byggdes på med ytterligare lager av is och spån tills det blivit n hel pyramid. Där klarade sig isen hela sommaren. -Det var roligt att kliva omkring där och peta bort sågspånen med de bara fötterna. Då blev det kallt!
Isen behövdes för att kyla ner svagdrickan. En annan storkonsument av is var Västanås bondgård, som kommunen ägde och dit alla i Mullhyttan gick för att köpa mjölk. -Vi var där minst en gång om dagen och köpte två eller tre liter, berättar Gösta. De hade is i ett stort kar i kylrummet. Där var det kallt som bara den. Slakterierna behövde också is, och man samsades där ute på Multen. Det var viktigt att spara en väg över sjön, så att virke från Tryggeboda och Axsjöåsarna kunde fraktas till sågverken. De stora hålen i isen markerades med buskar.
Aldéns slakteri
Gösta hade många favoritställen bland arbetsplatserna runtomkring. Ett av dem var Aldéns slakteri. -Det var en hjärtesnäll människa. Han var skojfrisk och jag trivdes hos honom. Aldéns hade en slaktardräng som hette Nisse. Nils Eriksson var femton år äldre än Gösta, men de kom bra överens. Han bodde i en kupa ovanför charkuteriet. När det var dags att hämta någon ko till slakt så skjutsade han ut Gösta eller någon annan för att hämta hem den. -Det fanns inga bilar att köra med, så det blev till att leda hem korna i grimma och rep. Jag gjorde det ibland, för jag brukade hjälpa till på slakteriet.
Gösta minns särskilt en gång när det inte gick så bra för honom...
-Jag skulle hämta en ko långt bort i skogen. När vi kom till Bäcklunda la hon sig bara på vägen och vägrade att resa sig upp. Jag gick in i handelsboden där, och handlar Larsson ringde till Aldéns. Nisse kom farande, tog tag i repet och ryckte till samtidigt som han skrek högt. Kon for upp på en gång. Det gällde att vara bestämd, det var ju inte jag. Vid den här tiden var Gösta 15-16 år, och när han kom hem med kon fick han någon krona av slaktare Aldén.
Det fanns andra sätt att tjäna pengar på också.
-Utanför båda slakterierna i Mullhyttan låg det stora vomhögar. Inälvorna som inte användes kastades bara ut, och där fick det ligga och ruttna. Det lockade naturligtvis till sig mängder med råttor. Det var inte svårt att skjuta ett tiotal på en dag. De fick vi tio öre styck för av Aldén.
Ett annat sätt att dryga ut inkomsten var att plocka kråkungar, som man fick 25 öre styck för. -Vi lade dem i en lutpulverask och sa att det var ett visst antal. Ernst Godé räknade inte, så det var bara att säga en summa... När Ernst Godé grävde ner burken med kråkungar tittade Gösta och hans kompisar noga efter var han grävde. Sedan var det bara att gräva upp burken igen och få betalt en gång till. Gösta skäms lite vid minnet, men kommer fram till att det nog är preskriberat vid det här laget.
Raffelstoppsfabriken (även kallad valsullsfabriken)
Uppströms vid Mullån låg Aron Bergs raffelstoppsfabrik. Där lämnade man in gamla trasor och lump, och fick det rivet till en trasselliknande stoppning. Den användes till att göra kuddar och madrasser. Antingen sydde man själv eller så sydde Aron. -Maskinen som rev sönder tyget såg ut som ett tröskverk. Det dammade något fruktansvärt, minns Gösta. Aron var alldeles luden i ansiktet... Det bullrade så det gick inte att prata där inne heller. Gösta var själv dit och lämnade in trasor för att få dem sönderrivna. På så sätt lärde han känna Aron och blev springpojke på raffelstoppsfabriken. -Jag cyklade runt med de färdigrivna trasorna. De tog plats men vägde nästan ingenting. Han var så generös, Aron, jag fick så mycket pengar. Kunde få hela kronor ibland.
Madrasserna syddes i små rutor så att stoppningen inte kunde glida omkring. Och det var bra kvalitet - Gösta använder sin madrass än idag! - Min fru köpte skumgummimadrasser, men jag stod inte ut mer än ett par nätter. Det kändes som om jag skulle brinna upp, det blev så varmt! Den gamla madrassen är sval och skön. Och om den blir platt så är det bara att piska den så fluffar den upp sig igen. Aron Berg dog någon gång mellan 1935 och 1940. Nu bor det sommargäster i hans gamla fabrik.
Inte bara arbete
Visserligen arbetade folk mycket på tjugotalet - från sju på morgonen till fem på eftermiddagen, och så halva lördagen fram till klockan ett. Men det fanns faktiskt nöjen också. -En eller två gånger om året kom ett resande teatersällskap till Mullhyttan, minns Gösta. De slog sig ner vid Lundkvists damm och byggde upp en scen med väggar och verandor och allt nere vid vattnet. Publiken fick sitta i grässlänten ovanför. För det mesta handlade det om kärlekshistorier, riktiga folklustspel. Och publiken var inte svårflörtad. -Nej, det fanns ju inte så mycket att välja på så det var väldigt populära föreställningar.
Ett mer vardagligt nöje var torgdagarna andra torsdagen i varje månad. Då fylldes hyttebacken med diverse varor i mat- och klädväg. -För att inte tala om när zigenarna invaderade torget! Det var spännande!
Gösta lyser upp av minnet... -De kom i stora sällskap, tio familjer åt gången. Och de fyllde hela hyttebacken med sina tält. Barnen tyckte mycket om att springa omkring bland tälten och titta på allt som fanns att se. -Zigenarna var snälla mot oss, och aldrig har jag hört att någonting försvann. De beskylldes ju annars för att vara tjuvaktiga. De vuxna gjorde affärer med det resande folket, som hade med sig kopparsaker, klockor och andra varor. De både köpte och sålde. De firade bröllop och hade fester och levde sitt liv mitt i Mullhyttan ända tills myndigheterna körde bort dem. Det blev väl någon vecka åt gången. Senare bestämdes det att de inte fick vara i samhället. De förpassades till en gräsplätt nere vid stationen.
På kvällarna handlade nöjena mest om att läsa. -Jag lånade mycket böcker på NTO:s bibliotek och läste skönlitteratur och äventyrsromaner. Mamma och pappa läste mycket, de också. Så fanns det ett par kaféer som man kunde besöka ibland. Ett av dem hade både matservering och några resanderum. Emma Andersson hade hand om det, och det låg i samma hus som järnhandeln. Det andra kaféet låg i det numera ljusblå huset med blomsteraffär i.(Carlbergs- huset)
Flickorna hölls i kyrkan
När pojkarna var ute och fiskade och hälsade på arbetarna i fabrikerna så var flickorna i kyrkan. John Gravström var präst i den nybyggda kyrkan 1927, och han ordnade med ungdomsaktiviteter. De flesta flickorna i samhället var med i hans ungdomskrets. Det fanns en scoutkår också, och den var Gösta med i. -Prästen var rolig. Han hade en hjälppräst som kallades Synsigus. Det betyder "hjälpreda" på latin. Katten döpte han till Kattoliken. John Gravström gifte sig senare med dottern till slaktar Aldén borta vid Norbergs såg. Det var inte bara kyrkan som gällde för flickorna. Varje onsdag och lördag var det dans i Dansbaneskogen i skogsbacken ovanför de röda hyreshusen mitt i Mullhyttan. Och en eller två gånger i veckan var det bio i NTO-lokalen. -Dit gick man familjevis. Ofta var det fullsatt. Jag minns när biljetten kostade femtio öre.
När radion kom till byn
När Gösta var riktigt liten kom radion till Mullhyttan. Den kom i form av ett resande sällskap som slog upp ett stort tält på hyttebacken. Dit kom massor med nyfikna och betalade inträde för att få se något de aldrig hade sett förut, knappt hört talas om. -Det var många som tittade men få blev frälsta. Mannen som demonstrerade hade nämligen svårt att få fram något riktigt ljud ur apparaten. Det tjöt och skrek och pep. Det måste ha varit före kristallmottagarens tid. Jag var inte gammal då. I början av 20-talet var det väl.
Mot slutet av 20-talet hade kristallmottagaren blivit vanlig. Familjen Lindkvist satt och lyssnade hemma i köket. Det var nyheter några gånger om dagen, och så var det musik. -Den bestod av en liten dosa med en hållare på för kristallen. Så var det en nål som man skulle hålla mot kristallen så att det lät. Man fick sitta och skruva på den där nålen. Det var spännande. Ett par hörlurar hörde till. Gösta och hans systrar delade på dem ibland, lyssnade med ett öra var.
Ny smedja och nytt hem
I början av 30-talet dog Göstas morfar. Pengarna som mamma Maria ärvde efter honom räckte till att köpa en tomt mellan Selhagsvägen och Stationsvägen. Där byggde de en ny smedja och ett boningshus. Äntligen hade de en egen plats i tillvaron. Mamma Maria fortsatte att tvätta kläder. Pappa Gustav Adolf arbetade i smedjan. När en försäljare vid skofabriken AP Hallkvist flyttade in som granne till familjen började en ny period i smedjans historia.
-Plötsligt skulle alla skor ha klackjärn och tåjärn. De höll bättre då, förklarar Gösta. Vi var tydligen först i Sverige med att tillverka sådana järn, för vi fick leverera till Skåne, Stockholm, Norrland, Kumla och Örebro. Klack- och tåjärnen sysselsatte sju personer under hela kriget. På 40-talet började de också tillverka de välkända ljusstakarna som Gösta gör än idag - stumpastaken och den lilla bordsstaken från Finland.
Eldsjälen Samuel Nilsson
Samuel Nilsson ägde järnhandeln på hyttebacken. Där fanns det mesta; byggnadsvaror, köksredskap, järnvaror och pappershandel. Men Samuel nöjde sig inte med det. Han såg till att starta Mullhyttans Idrottsförening. -Vi röjde skogsvallen på frivillig väg. Drog omkull träden och grävde upp dem med rötterna. Det var ett kärr förr, fullt med småträd och buskar. Skogsvallen låg där skolan ligger idag. När området var röjt blev det dansbana och fester där. Förutom idrottsevenemang, förstås. Samuel var dessutom ledare för Mullhyttans Manskör, han startade brottningsklubben och ledde gymnastiken i NTO-huset.
-Där gymnastiserade vi, på ohyvlat plank och fick flis i ändan...
Samuel lade ner sin själ i idrottsföreningen, och hann samtidigt med både järnhandeln och uppgiften som reseledare på sommaren. -Han ordnade bussresor. Jag minns att vi var till Norge en gång. Samuel var född någon gång i slutet på 1800-talet och han dog 1952.
Giftermål och kommunalarbete
När Gösta var trettio år gifte han sig med Ingeborg. Han hade kunnat gjort det tidigare om det inte varit för krigets skull. -Jag var inkallad 13 gånger på tio år. Visste aldrig när nästa inkallelseorder skulle komma. Ofta fick man reda på det via radion och skulle in redan nästa dag. Det gick inte att gifta sig då. Men kriget tog slut och 1945 gifte de sig äntligen. De flyttade in i det hus där Gösta bor än idag, på Mohultsvägen 25.
Paret fick en dotter som de döpte till Ullabritt.
Gösta arbetade kvar i smedjan, och hjälpte samtidigt till vid utbyggnaden av vatten- och reningsverken i Svartå, Hasselfors, Gropen och Mullhyttan. Sedan blev det mera uppdrag åt kommunen. Han har gjort allt smidesarbete i Furugården och i den nya skolan. Han har varit vise värd för både pensionärshemmet och brandstationen. 1968 blev han anställd av kommunen. Läste av vattenmätare och arbetade på mätarverkstaden tills han gick i pension 1980. Då började han smida igen.
TURERNA KRING KOMMUNEN
* Kvistbro kommun har funnits sedan urminnes tider. Den bestod av Kvistbro, Mullhyttan och Svartå.
* 1951 slogs den ihop med Skagershult och Nysund till en storkommun. Svartå blev huvudort.
* 1966 gick Skagershult till Laxå, och Nysund/Svartå till Degerfors. Resten bildade Lekebergs kommun.
* 1970 gick Lekeberg in i Örebro kommun.
* 1995 blev Lekeberg egen kommun igen.
1945-1950 var Mullhyttan municipalsamhälle, en liten stad i kommunen som hade egna skatter och skötte om sina vägar, sitt vatten och avlopp och sin egen brandberedskap. Det var ingenting Mullhytteborna ville, och regeringen avskaffade det ganska snart.
ELSA CEDER
* 1912
1999
När Elsa Ceder föddes 1912 hette hon Birath i efternamn. Elsa var enda flickan, men hade tre bröder. -Jag och äldsta brorsan slogs så vi kunde ha slagit ihjäl varandra. Småbrorsorna fick jag passa. Det var inte roligt.
Elsa och hennes familj bodde på ett torpställe i skogen en kilometer norr om landsvägen (Letstigen). Hon fick tidigt hjälpa till med arbetet på de fem tunnlanden mark; slå med lie, hässja hö, mjölka kor, hugga ved och såga timmer. Pappan var stenarbetare och byggde broar och murar. Han var sällan hemma. Mamman hade det jobbigt - fyra barn att ta hand om, dessutom tre kor, en gris, 20 höns, en katt och så Elsas sjuka morfar och farfar som bodde på torpet i två års tid.
-Jag var bara med grabbarna, minns Elsa. Åkte kälke på vintern, och kastade isbollar. Klättrade upp i en hög tall och satt där och svajade fast morsan bad mig komma ner. Elsas bröder sköt ekorrar och Elsa flådde dem. Yngsta brodern hade en trähäst att leka med, och den slaktade han varje dag... -Mulen var borta, den fick vi spika dit igen.
Pappa lärde henne att fiska när hon var fem eller sex år. De stod på samma sten men hon fick ingenting trots att han fick napp. Det var en halvmil att gå till sjön, och det var långt för små barnaben. Ändå fastnade Elsa för fisket och det blev hennes käraste hobby i alla år.
Elsa börjar skolan
När Elsa var sju år började hon skolan på den plats där Furugården ligger idag. -Storskolans skolsal låg här där jag har köket nu, berättar Elsa som bor i en servicelägenhet i nedre delen av Furugården. På rasterna spelade hon kula och hoppade rep. På vintrarna tyckte hon som sagt om att kasta isbollar. -Jag hade aldrig vantar på mig, så det gick lätt att krama riktigt hårda bollar av snön...
Hur tuff Elsa än var så nog gick det att skrämma henne ändå. Hon var bara sju eller åtta år när Harald Godé i Mons handel fick henne att springa i raketfart hela vägen hem. -Jag skulle handla någonting efter skolan. När jag kom fram till affären gick en mörkklädd musikkår förbi. "Såna ska du passa dig för, de tar med flickor som du", sa Harald. Jag blev så rädd att jag rusade hem det fortaste jag kunde. Det var inte snällt gjort av honom.
Mons Handel var en lång, vitputsad byggnad med affär, magasin och bostad i ett och samma hus. Där var fullt av varor från golv till tak. Fotogenlampor, hästskor och så den obligatoriska silltunnan. Elsa och hennes familj handlade både här och i Ringaboa, som hade ännu mer att välja på. -Det fanns ingen återbäring på den här tiden, men varje jul bjöd handlaren på cigarrer. "Hur många får jag ta?" frågade en farbror. "Ta så många som samvetet tillåter", svarade Harald. "Mitt samvete säger tre", sa farbrodern och plockade åt sig tre cigarrer. Det är alldeles sant, jag såg det själv, försäkrar Elsa.
Arbete och fritid
Efter skoldagen och på loven arbetade Elsa på torvmossen. Hon vände, staplade och bärgade torv. Dessutom plockade hon bär och svamp och sålde. Hennes bröder arbetade åt bönder i trakten. Sent på eftermiddagarna hände det att familjen Birath fick sällskap där hemma på torpet. Det var en man vid namn Larsson som bodde i en stuga intill Mons Handel. Han stannade ofta till långt in på kvällarna, och han tyckte om att skrämma barnen med spökhistorier. -Han drack alltid starkt kaffe på morgonen och svagt på kvällen, minns Elsa. Kallade det för "stigaoppkaffe" och "godnattkaffe".
Det hände också att det kom en gårdfarihandlare och försökte sälja sina varor. En av dem hette "Evas Axel" och kom farande på en cykel med grön låda. Han hade en hund med sig, och Elsa fick ta familjens tik och gå in i ett annat rum medan han satt i köket och drack kaffe. -Till slut tröttnade jag på att sitta i rummet och vänta, så jag gick ut i köket och körde iväg honom. Jag var väl 15-16 år då. Han åkte vidare till grannstugan och talade om att "den där Elsa har inte bara ett hår av hin, hon har hela pälsen full". Så där fick jag min dom! Men mamma och pappa var bara glada att jag körde iväg honom. De hade väl annat att göra än att sitta och dricka kaffe med honom hela kvällen.
Mycket har förändrats
När Elsa var liten fanns det gott om affärer och arbetsplatser i Mullhyttan. Hon räknar upp inte mindre än fem livsmedelsbutiker; Mons, Konsum, Linds, Petterssons och Läckströms. Dessutom fanns mjölkaffären, två charkuterier, två bagerier, ett bryggeri och två caféer. Vidare fanns här två skoaffärer, en manufakturaffär, ett urmakeri, två kvarnar, två sågverk, tre snickerifabriker, två bankkontor, en flockfabrik och tre smedjor, varav två bondsmedjor.
Flockfabriken gjorde kuddar och madrasser av trasor och lump. Bagerierna sålde limpor för 25 öre styck. Man fick fem för en krona. Wienerbröden kostade tre öre. På torsdagarna var det torgdag på hyttebacken utanför järnhandeln. Här såldes säd, potatis, rotfrukter kläder med mera.
Elsa blir vuxen
När Elsa var 25 år flyttade hon hemifrån. Hon gifte sig med en man som arbetade på slakteriet (där Einar har affär idag). Men mannen dog efter bara tre års äktenskap, och Elsa fick själv ta hand om den åtta månader gamla sonen Arne. Föräldrarna hjälpte till i början. Elsa fick arbete som husmor hos trädgårdsmästaren. Sedan började hon jobba i mjölkbutiken och då fick tvåårige Arne vara med där om dagarna. Elsa jobbade måndag till lördag i elva års tid.
-Det var kallt, enformigt och slitsamt, summerar Elsa. På vintern var jag ensam i butiken, och jag hann inte ner och elda i pannan förrän vid lunchtid. Då hade morgonens brasa slocknat för länge sen. På sommaren fick Elsa hjälp, för då var det inte bara folket i Mullhyttan som kom för att handla utan dessutom alla sommargäster runt Multen. Innan mjölkbutiken jobbade Elsa hos Bagar-Olle ett år. Hon vägde upp deg till 800-grahamslimpor och stod i butiken och sålde.
Motorcykeln
I början av fyrtiotalet åkte Elsas ena bror till Brasilien. Han lämnade kvar en motorcykel som Elsa tog över. -Det var en Husqvarna, 120-kubikare. Jag har alltid varit tekniskt intresserad, så jag plockade isär den och satte ihop den igen så att jag skulle kunna det sedan. Visst kunde hon köra, men hon hade inget körkort så hon ringde upp Tivermark i Laxå (som hade trafikskola?).
-Jag hade skaffat foto och läkarintyg. Tivermark kom hit en kväll och frågade mig en massa saker om körning och så. Det jag inte kunde svara på berättade han för mig. Han sa åt mig att vända på en smal gata, och när jag satte ner stödet som hjälp gick det riktigt bra... Det såg inte han. När det sedan var dags för uppkörning och teoriprov i Örebro skjutsade han mig dit. Uppkörningen gick bra, trots att jag inte kört en millimeter på Örebros gator förut!
Teorin gick också bra. Till slut fick läraren säga åt fru Eriksson att inte svara på fler frågor. De andra måste också få chansen... Elsa var den enda kvinnan som skulle ta motorcykelkörkort, och hon hade inga som helst problem. -När det var klart så sa läraren att "stjärnan för dagen är fru Eriksson". Vad jag skämdes! Jag hade ju inte läst någonting, och inte övningskört i Örebro heller. Men det kunde jag förstås inte tala om...
Vid det här laget arbetade Elsa som sömmerska i Svartå. Hon åkte motorcykel dit, och där fanns förstås pojkar som ville retas med henne. -De hade skruvat loss gasvajern en kväll när jag skulle hem. Men jag upptäckte det och rättade till det. Sen var det bara att åka. Det var inget roligt för dem, som stod och väntade på att jag skulle komma och be dem om hjälp!
Elsa skrattar belåtet. Hon körde alltid utan hjälm, "för det skulle man inte ha på den tiden". Däremot hade hon glasögon och skinnhuva ibland. Det gick ganska fort på grusvägen mellan Svartå och Mullhyttan. -Det var en pojke som körde efter mig med bil en gång och mätte upp farten till 75 kilometer i timmen. "Ja, jag vill ju inte få grus och sand i ögonen", förklarade jag. Det får man ju om någon kör om en.
Sista jobbet
1961 började Elsa på Bulten i Svartå. Hon stansade ut över 2000 bultar i timmen. -Jag har stansat ut ett sexkantigt hål i fingret också, berättar hon och visar upp sitt högra pekfinger som är betydligt kortare än det borde vara. Olyckan skedde blixtsnabbt, och Elsa fick åka till Karlskoga och få det sytt. Hon arbetade på Bulten ända fram till pensionen 1974.
Elsa har bott i Lillstugan, Mullhyttans äldsta bevarade hus, som tidigare fungerade som masmästarens kontor och hyttstuga.
Tillbaka till början
BROR LUNDQUIST
* 1924
1998
Nere
i kammaren vid Lundquists kvarn går diskussionens vågor höga. Vattenståndet
i sjön Multen är lågt och verksamheten längs ån har legat nere i
flera dagar. Fabriksägarna börjar bli otåliga. Får de inte sätta igång
snart så förlorar de mycket pengar. Pengar som är så viktiga på
arbetslöshetens trettiotal.
Det var många som var
beroende av vattnet i Multen och Mullån för sextiofem år sedan. Längs
ån låg en hel rad industrier. Först Karlfors Snickerifabrik, sedan
raffelstoppsfabriken, Walters Verkstäder, Meiers kvarn, Bröderna
Johanssons såg, Norbergs såg och så Emil Lundquists kvarn längs ner.
Det var här dammhusets delägare samlades ibland för att diskutera
vattenflödet.
-Det
fanns en sten uppe vid dammluckorna i Multen, berättar Bror Lundquist,
Emils yngste son. Vattennivån fick inte understiga ett visst märke på
den stenen. Gjorde den det så stängdes luckorna tills nivån var tillräckligt
hög igen.
För att ingen skulle frestas att öppna dammluckorna ändå, så var de
inlåsta i ett dammhus. Alla som var beroende av vattenkraften var delägare
i dammhuset. Men det fanns bara en nyckel.
För det mesta så flödade vattnet i Mullån, men när det blev brist på
vatten blev det genast problem. De två sågverken behövde mest vatten på
våren. Då hade de samlat på sig stora mängder virke under vintern,
virke som skulle sågas itu till plankor. Kvarnarna däremot var mest
beroende av vattenkraften på hösten, då bönderna kom med sin skörd för
att mala ner den till mjöl.
Bror kurade ofta ihop sig i kvarnkammaren när hans pappa hade möte om
vattnet. Eller när bönderna satt där och väntade på att mjölet
skulle bli färdigmalet.
Bror
Lundquist föddes 1924, i huset bredvid kvarnen och dammen. Virket till
huset kommer från de skandalösa byggnader som gick under namnen Sodom
och Gomorra och som låg längs landsvägen.
Extrainkomster
Bror
var kompis med Rune Norberg (son till sågens ägare). De gjorde sitt bästa
för att få in lite extrapengar.
Bagar-Olle
var en märklig man.
Evan ”träskägg” Jacobsson
En
annan märklig man i Mullhyttan var EvanJacobsson. Han gick i skolan för
lärarinnan Anna Godé, gift med Ernst. Familjen flyttade tidigt till Östernärke,
och där anklagades han för att stjäla fisk i en affär. Han låstes in
på mentalsjukhus och släpptes inte ut förrän efter femtio år. Då var
han naturligtvis vilsen i tillvaron. Han sökte upp sin gamla lärarinna
och fick bo i hennes lekstuga. Han skrev dikter och målade fina koltavlor,
som han gick runt och sålde för fem kronor styck. En av dem finns att se
på medicinavdelningen på regionsjukhuset i Örebro, en annan på Hallagården
i Lekhyttan.
Uppåt
Karlfors fanns en annan man. Han hette Dreborg och bodde i en stuga
tillsammans med sin syster. Han hade studerat och var geolog, men det hade
”slagit runt” för honom, som Bror uttrycker det.
I
mitten på 1930-talet var Bror tio år. Han minns väl den dagen då Västanås
stora tjur kom lös i Mullhyttan och satte skräck i byborna.
1940,
när Bror var 16 år, åkte han till Stockholm för att utbilda sig till möbelsnickare.
Han bodde på ett elevhem och hans rumskompisar skulle bli målare. Så då
ändrade han sitt yrkesval...
Redan
på 1920-talet började man visa film i ordenshuset. Först var det järnhandlare
Samuel Nilsson som stod för filmvisandet.
HARRY SIRSJÖ
* 1918
2000
Långt uppe i skogen intill Stora Sirsjön finns ett torp. Där bodde Harry med sina elva syskon och sin mor och far. -Vi var sex pojkar och sex flickor, berättar Harry. Dessutom hade familjen en häst, tre kor och några får. Pappan arbetade i skogen eller hjälpte torparna med sådd och skörd. Han reste mängder med kolmilor, både åt privatpersoner och åt staten. Mamman tog hand om barnen och arbetet vid torpet. -Vi åt mycket bär och fisk. Till potatisen fick vi ofta lingon i stället för kött. På hösten kunde vi fiska kräftor och sälja. Det var en bra extrainkomst tillsammans med bärplockningen.
Harry minns tillbaka. Huset var kallt och dragigt. Golvplankorna låg direkt på stockarna, utan trossbotten under. Men barnen låg fyra stycken i varje säng och höll värmen på det viset. Redan som barn fick de börja arbeta. Pojkarna skaffade ved medan flickorna tog hand om småsyskonen. Till skolan i Sixtorp var det fem kilometer att gå. -På vintrarna kunde vi gå över isen till Kronoberget och vidare över Velamshyttan. Det blev lite närmare, men inte mycket. Harry tycker ändå inte att han har någonting att klaga över. Fem kilometer är väl ingenting! De hade sällskap av varandra, och efter tre kilometer dök det upp andra barn som också skulle till skolan.
Fyra klasser undervisades samtidigt
Skolan i Sixtorp var en så kallad varannandagsskola. Varannan dag var barnen i första och andra klass där, varannan dag var det de äldre barnens tur. -Klass tre till sex undervisades samtidigt, berättar Harry. Trean och fyran hade en lektion medan femman och sexan hade en annan. Ändå var de i samma klassrum allihop, och de delade på den duktiga men stränga lärarinnan Astrid Johansson. -Hon hade ordning i skolan, intygar Harry. Det var dödstyst. Ville vi någonting räckte vi upp handen. Barnen var vana hemifrån. Det räckte med att pappa tittade upp från tidningen så slutade barnen att stoja och blev tysta.
Harry började skolan 1925. Hans favoritämne var historia. -Det var så spännande att läsa om krigen och hjältekungarna från Norden. Jag kunde mycket utantill. Egentligen var det ju rena nazismen, Sverige lade många länder under sig. Men det förstod man ju inte då. Räkning var ett annat ämne som Harry tyckte om. Han fick också undervisning i geografi, välskrivning och naturkunskap. På matrasten åt barnen sina medhavda smörgåsar i omklädningsrummet. Blev det någon tid över gick de ut och lekte. Rasten varade i tjugo minuter. På hemvägen kunde barnen från Sirsjötorp titta in till affären vid Vassen och handla någonting. Annars köpte familjen det mesta i Mons Handel. Föräldrarna åkte dit med häst och vagn, men när barnen skickades dit blev det till att gå.
Lite tid för nöjen
Den mesta tiden gick åt till att arbeta, och när man fick en stund över var det skönt att vila så att man fick nya krafter till kommande arbetsuppgifter. Ändå hände det att Harry och hans syskon kom iväg på dans eller bio. -Det fanns dansbanor på många håll. Det hände att vi var till Mullhyttan eller Lekhyttan och dansade på lördagskvällarna om somrarna. På vintern kunde vi gå på bio i ordenshuset. Familjen ägnade sig mycket åt kortspel på vinterkvällarna. -På lördagarna kom en pojke hem till oss och vi spelade Priffe. Det är ett kortspel där man är fyra deltagare och spelar i två lag. Det gäller att lura varandra. Det är mycket roligt, säger Harry och ler glatt. 1941 gifte han sig och då var det slut med nöjen. Paret fick fem barn att ta hand om.
Släkttorpet Sirsjötorp
Harrys pappa är född i Sirsjötorp. Det var pappans föräldrar som hade det först. Ett tag försvann huset ur familjen, men så köpte pappan tillbaka det och Harry och hans syskon är uppväxta i torpet med två rum och kök på nedervåningen och ett rum ovanpå. Så småningom bytte de efternamn från Nilsson till Sirsjö. -Vi kallades ändå alltid för Sirsjöpojkarna, jag och mina bröder.
Barnen kom i tät följd. Det första föddes 1905 och det yngsta 1927. Harry är nummer åtta i skaran, född 1918.
-Flickorna flyttade hemifrån i trettonårsåldern. De blev hembiträden i finare familjer. Pojkarna kunde bo kvar lite längre. Harry flyttade inte förrän han var 23 år. Då hade han klarat av rekryten och dessutom varit inkallad några månader under varje krigsår mellan 1940 och 1944.
Politiskt intresse
När Harry var i tjugoårsåldern blev han politiskt intresserad. -Vi hade det bra i Sverige efter kriget. Eftersom vi inte var inblandade så var våra maskiner oförstörda och vi kunde tillverka och sälja saker till de länder som mist nästan allt. Vi fick det bättre, tjänade mer och fick fler arbetstillfällen. Jag ville vara med och se till att den utvecklingen fortsatte.
1947 blev Harry ordförande för Arbetarekommunen Mullhyttan och det var han ända fram till mitten av sextiotalet. Kommunen byggde bland annat ut skolorna under den tiden. Sedan bildades storkommunerna och det kändes som om de lokala kommunkontoren bestämde allt mer. Intresset gav med sig och Harry slutade.
Arbetslivet
Samtidigt som Harry var politiskt aktiv så arbetade han mycket i skogen. -Jag köpte in skog på rot, avverkade och sålde. Ibland arbetade jag på mossen. Och så kolade jag kolmilor. Rekordet är 17 milor på en höst! Tio av kolmilorna var i gång samtidigt. Alltihop tog tre månader. Det blev inte mycket sömn för mig och min kamrat, konstaterar Harry.
Rekordet gjordes uppe i Velamshyttan. Först kolade de sex milor, sedan elva till. På somrarna var Harry anläggnings- arbetare och lade asfalt och byggde ledningar och vägar. När han skadade handen på sextiotalet köpte han kiosken i Mullhyttan och drev den tillsammans med en korvkiosk i två års tid. Sedan var handen läkt och han gick tillbaka till sitt jobb som anläggare. 1965 var järnhandeln i Mullhyttan till salu och Harry tvekade inte länge. -Det var ett impulsköp, men jag har aldrig ångrat det. Harry hade kvar järnhandeln till 1971. Tio år senare köpte de två äldsta sönerna järn- och färghandeln i Fjugesta, där han fortfarande hjälper till trots att han är pensionär sedan många år tillbaka.
-Jag började jobba när jag var åtta år. Då går det inte att sluta, det blir som ett gift, konstaterar han, reser sig från kaffebordet och går ner i affären för att arbeta igen.
Carlsforsvägen på 40-talet (Barbro Jansson)
I
minnenas värld vandrar jag min barndoms väg ner mot Byn. Förbi den
stora granen i kröken och ner mot Sågfallet,
där vägen bestod av bara sand. Det var skönt att sitta på vägkanten,
i skuggan av Carlsfors hängbjörkar, och gräva ner fötterna i den varma
och mjuka sanden. Att cykla den vägbiten var så gott som omöjligt. Det
blev tvärstopp, sanden var för mjuk. Fina sommarkvällar kunde det hända
att Einar Karlsson på Sågfallet satte sig på balkongen och spelade
dragspel.
Strömsnäs
där bodde Tant Ida Berg. Hon var nästan blind, men lärde sig att skilja
på oss barn på våra röster. I slänten ner mot dammen växte en hängpil,
med grenar som var så långa att de räckte ner till marken. Så det blev
som en liten grotta under trädet.
Industrierna
efter ån drevs med vattenkraft. Så dagtid var det bara en smal ränna
mitt i dammen. Men när kl. var 17 och allt arbete avstannade, stängdes
dammluckorna, då fylldes snart vattnet på och det blev en stor och fin
damm. Här släpptes det i Bäcköringyngel en gång. Den levererades i
stora 50 liters mjölkflaskor som tömdes i dammen
I
trasriveriet var det ett förskräckligt oväsende, när textilier
revs ner till Raffelstopp och luften var tjock av damm. När Sandqvist
tittade ut genom dörren liknade han ett ludet troll, det var ju massor av
damm som han fick över sig . Fru Dimmberg i Villingsberg sydde
madrassvar, som blev stoppade med raffelstopp. Det blev väldigt tunga
madrasser.
Höganäs
var redan på 40-talet sommarbostad ,och stod för det mesta tomt och öde.
I ladugården hade Aina i Sågfallet sin ko. Jag var ofta med och hjälpte
Aina när hon mjölkade och skötte om kon. På dasset i andra änden av
ladugården hade Carlsfors-ungarna, som de kallades mina syskon, och deras
kompisar flyttat in och hade sina Klubbmöten. Det var nog många
rackartyg som de hittade på där.
Mittemot
stugan på andra sidan vägen var en träddunge som kallades galgbacken.
Om
det någonsin varit en avrättningsplats där är väl ovisst. Det troliga
är nog att någon hittat på det för att skrämma barn så de skulle hålla
sig därifrån. Men när man gick där en mörk kväll och det knakade
lite i träden av vinden, så skenade ofta fantasin iväg och man tänkte
på benknotor och dödskallar..
En höstkväll var det skolfilm i Ordenshuset. Filmen
handlade om rovdjur. Bland annat visades rytande, blodtörstiga Björnar
som rev nybyggarnas kor och släpade bort dem för att ät upp dem. Direkt
mörkrädd har jag väl aldrig varit. Men det var lite kusligt att gå
ensam hem i mörkret och tankarna var
ju kvar i filmen jag sett. Att sjunga var mitt sätt att känna mig
lite säkrare. För då hörde jag inte om det prasslade och knakade lite
i skogen. När jag kom upp till Höganäs och galgbacken sjungande för
full hals, så började Ainas ko råma. Antagligen kände hon igen min röst,
men så tänkte inte jag då, för nu tog fantasin full fart. Det var nog
en björn som försökte ta kon eller någon vålnad från galgbacken som
var framme och spökat. Det blev full fart på benen sista biten hem. Jag
tror aldrig varken förr eller senare jag sprungit så fort som den gången.
Nedanför Höganäs i sänkan ner mot ån var det på våren som ett stort
hav med vitsippor och kabbleka och några liljekonvaljer växte det i slänten.
Blomsterhult
där bodde den glade Målaren Olle Olsson. Han skämtade och skojade
alltid med oss barn och ofta sjöng han när han målade. Förr bodde det
en man där, som vid sin död hade samlat hela huset fullt av stenar.
Inte
bara små stenar, utan också stora bumlingar. Hur han nu lyckats att få
in de stora stenarna och upp i övervåningen, var det ingen som kunde förstå.
I
skogsbrynet i kröken, där stigen som vi gick till skolan försvann in i
skogen, stod ett garage. Där hade Kjellander i Hålldammen sin bil uppställd.
För under andra världskriget fick inte privatbilister varken däck eller
bensin till sina bilar. Allt sådant gick till Krigsmakten.
Charlottenberg.
Vid vägkanten låg Karl Olsson i Charlottenbergs vattenkälla och där växte
en stor buske med nyponrosor. Den var alldeles översållad av rosor på försommaren.
På hösten lyste busken av röda nypon.
Villingsberg
som mest liknade ett pepparkakshus med sin fina snickarglädje. På var
sida om grinden stod två jättestora lönnar. Där bodde Fru Dimberg,
ibland kom hon ut när man gick förbi och skickade med något madrassvar
som hon sytt och skulle lämnas i
Trasriveriet.
Hålldammen
där bodde Fam. Kjellander, han var kamrer på Valters Verkstäder och var
lite stor av sig. Den förut lilla stugan byggdes om till ett mycket större
hus.
Åbo.
Familjen Lundqvist i Åbo hade en vinter en mycket ovanlig inhysing, en
Kungsfiskare. Sent på hösten såg pojkarna den och upptäckte att något
var fel med den. Fågeln klarade inte av att flyga så bra. De fångade
den och tog med sig den hem. Första dygnet blev fågeln matad och såg ut
att kunna klara sig. Husets vardagsrum röjdes ur och in kom lite granar
och träd och en stor balja med vatten. Kungsfiskaren dyker ju efter sin föda.
När våren kom var fågeln frisk och kry igen och släpptes ut i det
fria. Men den försvann och ingen vet om den överlevde.
Hagastrand.
På Hagastrand bodde Fru Larsson, en dam som vi barn var lite rädda för.
Hon var en udda människa. Tre barn hade hon. Två flickor, den ena blev Läkare,
den andra Professor. Sonen var vi rädda för, han gick klädd i en grå långrock
och basker, när man kom och gick på vägen, smet han undan som en skugga
och stod bakom husknuten och kikade fram. Han blev med tiden Domare.
Det
mesta av matvaror var ransonerat på 40-talet. Till Hagastrand kunde man gå
och byta kuponger. En gång när jag kom dit var det ingen som öppnade när
jag knackade. Jag öppnade köksdörren och ropade, då kom Fru Larsson
och jag åkte fort ut ur köket. Men jag hann med att se en massa säckar
som stod i köket och känna doften av kaffe.
Nordanskog.
Persson i Nordanskog hade många fruktträd i sin trädgård. Ett Åkerö-träd
stod alldeles invid vägen. Det var nog ett och annat äpple som försvann
när jag gick förbi.
Kvarnen.
Sommartid var det inte så många som kom och skulle ha säd malen och det
hade till följd att dammen för det mesta var full med vatten. Så under
sommarlovet var det simskola där. Framför
dammluckorna gick det att dyka, så djupt var det där.
Speceriaffären
med sin fotogenpump, ute vid vägen. En gång var jag ner och köpte Vasa
husmansbröd. När jag kom hem och paketet öppnades så krälade hela
paketet av maskar. Det var bara att bära tillbaka med brödpaketet och få
ett nytt. Det fanns inte någon datummärkning då.
Badhuset
som sköttes Av Hans Johansson. Minnes jag rätt så var torsdagarna den
dag då det var damernas tur att bada. På eftermiddan var det vi tjejer
som badade. Vi var några stycken som kom på att vi skulle hoppa i ån
efter bastun. Vi hade sett på en film att det skulle vara så hälsosamt
och skönt. Baddräkterna kom på och vi ut på bryggan. Sedan var det att
samla mod att hoppa i ån, där det kom ett och annat isflak flytande. Så
småningom hoppade jag i vattnet. Ve och fasa, det kändes som om hjärtat
skulle stanna. Det gick fort att komma upp ur ån och in i bastun igen.
Det måste ha varit några riktiga hurtbullar vi sett på film, som inte
med en min hade visat hur hemskt det var att vinterbada. Vi gjorde i alla
fall inte om det.
Brädgården
där det luktade så härligt av trä och längst ner vid landsvägen var Kiosken
som var den givna platsen för bygdens ungdom att samlas på.
Tillbaka till början
Hur det var att bo mitt i Mullhyttemarken! (Marie Molander)
För första gången på 18 år ska vi i vår familj inte vakna till ljudet av ett sprakande och pustande som sedan följs av en pigg energisk högtalarröst som ropar ”Kära Knallar! God morgon och hjärtligt välkommen till årets Mullhyttemarken”.
Va! Har de lagt ner Mullhyttemarken?
Nej, men vi har flyttat från Mullhyttan och vårt drömhus mitt emot kvarnen. När jag stod på trappan och låste dörren till vårt hus för sista gången så var det många minnen som strömmade mot mig när jag tittade ut över tomten och det vackra kvarnområdet.
En kall novemberdag 1984 kom vi med vårt flyttlass från Göteborg till en by
som vi inte visste mer om än att den hade en snurregubbe i lekparken, en
skola, ett ålderdomshem, en post, två banker, en mataffär, en kiosk, en
järnaffär (som hade allt), en skoaffär, en kläd & presentaffär, en
frisörsalong, en distriktsköterskemottagning, Brandstation, en bensinstation
med verkstad, en snickerifabrik, ett plåtslageri, svartåmärra (matartåg
mellan Svartå & Örebro), Mogården ett gästgiveri som vissa kväller hade
puben öppen, en kyrka, en bygdekör, en idrottsförening med eget fotbollslag,
en aktiv hembygdsförening och sist men inte minst ett charmigt tomt hus som
behövde någon som tog hand om det och renoverade upp det.
Kort sagt en
blomstrande by som hade mesta som behövdes för att vi skulle bli lockade att
flytta dit.
Vid mitt första besök på posten träffade jag en man som presenterade sig som Edvin Lindholm. Han hälsade mig välkommen till byn och förklarade att detta var en by med traditioner och att alla var släkt med alla. Så jag tänkte här gäller det att hålla sig väl med alla och gick med i bygdeföreningen för att lära mig vilka traditioner som gällde.
Jag satt med och lyssna när man drog upp planerna för en marknad som bli till sommaren. Föga anande jag vilka stora och viktiga dagar detta var för bygden.
Jag förstod efter vissa kommentarer att det var på sin plats att vi snyggade upp lite i vår trädgård. Sagt och gjort vi rev bort allt ogräs och klippte och rensade. Kvällen innan marknaden invaderades byn av knallar i husvagnar, Spännande!
På morgonen vaknade jag tidigt av den skrapande högtalarrösten som hälsade alla välkommen och när jag tittade ut var inget sig likt. Vår tomt hade blivit omringad av stånd i alla de kulörer och en massa människor hade invaderat vår by. Det var fest och glam ALLA var där. Folk från när och fjärran hade kommit till Mullhyttan för att gå på marknaden. Lite yrvaken gick jag ut och möttes av en uppsjö av saker jag inte visste fanns. Lyssnade till rappa, fyndiga försäljare som lyckades övertala mig och andra att detta var produkten vi alltid saknat och hem gick vi med putsdukar, superlim, rengöringsmedel och var lyckliga. Vi hade fyndat!
Jag såg talangjakter och ropade in fyndlådor på aktioner. När vi utmattade kom hem så hade vi i vår iver att göra trädgården fin tagit i för mycket. Nu trodde marknads_besökarna att detta var en park där man kunde slå sig ner med sin fikakorg och filt för att avnjuta sin medhavda picknick. Vid äppelträdet mötte jag en man som uträttade sina behov. OJ!
På kvällen var det Dans vid Åsavallen. Efter en promenad genom skogen belyst av lysmaskar kom vi fram till en överfull dansbana där dansorkestern stod och spelade bland kulörta lyktor som fräste och blinkade i det enorma ösregnet som vräkte ner men vad gör väl det när det är Mullhyttemarken och fest. Danspubliken märkte inget av regnet utan svängde glatt sin ben på den hala dansbanan.
Det var alltså detta som var Mullhyttemarken. Att det skulle bli lite festligt hade jag väl anat men att det skulle bli så här stort det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig och att vi skulle leva och bo mitt ibland allt och alla.
Eftersom åren gått vande vi oss och för barnen blev detta en högtidsdag med griskaruseller, hoppborgar, godisstrutar, ponnyridning, nitlotter och tårar, vinstlotter och glädjetjut.
Tjärdoft och nymalet mjöl, förtjusning över det gedigna hantverk som visades upp på hantverksdagen.
Vi hade blivit ett med traditionen.
Marknaden bara växte och liksom byn har väl den förändrats.
Jag vill nu skicka mina beundrande och uppskattande tankar till alla de ideella krafter som håller samman denna by. Utan er skulle inget av dessa traditioner finnas kvar.
Ni har hållit bygden vid liv och utvecklat Mullhyttemarken den till vad det är idag. Jag har ju på nära håll sett hur ni har slitit och släpat många timmar för att rusta upp kvarnen och hela området och gjort den till en så vacker plats.
Det är dags att gå. Jag torkar bort en tår och tackar huset och bygden för de här åren som vi fått bo här. Vi önskar de nya ägarna välkommen till årets Mullhyttemarken. Det är en härlig upplevelse. Vi kommer förståss dit som besökare.
Det är ju en tradition.
Med vänliga hälsningar
Mari Molander
Tillbaka till början
Evan Jakobsson (Träskägg) Född 1900
1970
Många är de människor runt om i bygden, som minns Evan
Jakobsson eller ”Träskägg” som han även fick heta. Nästan alla
personer häromkring, över fyrtio år, har på något sätt varit i
kontakt med Evan och har därmed också personliga minnen av honom.
Här berättas litet om hans barn och ungdomstid. Hur han hamnar i samhällets
vård och något om den tiden. Hur han sedan som fri man kommer att bli
bekant för omgivningen som bohem, konstnär och diktare.
Under sina vandringar i bergslagsbygderna fann han också många motiv till sina tavlor. Han kunde mycket om varje hytta vida omkring, här i Bergslagen. Segelfartyg var också ett favoritmotiv för hans teckningar. Mycket av fakta kring dessa fartyg inhämtade han ur böcker. Hans teckningar finns i många hem. Tavlor av honom återfinns också i många offentliga lokaler, bl.a. vid RSÖ och vårdcentralen i Fjugesta. I Mullhyttan finns en del tavlor permanent hängda, i Kvarngården, Furugården och församlingshemmet Mogården.
26 november 2000 skulle han ha fyllt 100 år. För att hylla hans minne iordningställdes en minnesutställning i Kvarngården under juli månad. Därvid framkom önskemål om en skrift om hans levnadsöde. Barbro och Monica kom överens om att försöka tillgodose dessa önskemål.
Skriften finns nu att köpa hos Barbro Jansson eller Monica Lindahl.
Tel:
Barbro 0585-40394
Dikt skriven av Evan Jakobsson
|
MULLHYTTANS HYTTA |
|
Vid Mullån en hytta har stått |
|
medan tjugonde seklet var ungt, |
|
på hyttbacken där många hyttmän har gått |
| till dagliga värvet ett arbete tungt. |
| De kommo till hyttan med träkol och malm |
| med tackjärn de for därifrån, |
| de lyddes till blästernas dånande psalm |
| när utslaget skedde i råstun vid ån. |
| Och berg utav sinner Du finner där än |
| vid dammarna nere vid åna, |
| där sköts de på kärror av seniga män |
| som bodde där bergena dåna. |
| Nu hyttmännen farit, ej en enda av dem |
| går kvar på den härliga jorden. |
| Men tjället de timrat, det lågresta tjäll |
| står kvar i den malmfyllda jorden. |
Historik Mullhyttans Bryggeri.
Av Monica Lindahl
Bryggeriet 2008.
Bryggerirörelsen, Mullhyttans Bryggeri, startades redan 1905 av August Andersson.
Först i förhyrda lokaler i en grannfastighet, hos Norbergs. Några år senare byggdes så bryggeriet vid Höglundavägen, som nu är rivet.
Bryggarfamiljen bodde på övervåningen och drickat bryggdes på bottenvåningen.
I proceduren att brygga svagdricka började man med att koka vatten, malt och humle. Efter det silades humlen och malten bort och blev något som kallades för mäsk vilket blev extra foder till kreatur. Sedan skulle drickan *kylas på ett så kallat kylskepp, jäsas efter det och slutligen tappas upp på kagge eller flaska. Först användes träkaggar, ner till tre liter. Senare var det glasflaskor på fem eller tio liter.
Drickan kördes då ut med häst. En av de längsta turerna gick till Svartå där man övernattade på hyttan. Hemfärden gick över Hasselfors om någon dricka fanns kvar. Annars blev det mest småturer runt Mullhyttan.
I en tillbyggnad bredvid bryggeriet fanns kylskeppet. I början av 1920-talet gav dess träkonstruktion vika och gick sönder. Efterkrigstiden var knapp och det fanns inte pengar till återuppbyggnad utan bryggeriet fick läggas ner.
August dog innan han hann fylla 60 år. Äldsta sonen Edvin Andersson övertog därefter fastigheten. Bryggeriet renoverades och ett nytt kylskepp av stålplåt monterades in på övervåningen, där det tidigare varit bostad. Bryggeriverksamheten kunde därefter återupptas på nytt, under senare delen av 1920-talet. Edvin byggde också ett nytt bostadshus i bryggeriets närhet åt sin familj.
Nu kördes drickan ut med bil. Först med en begagnad liten lastbil av märket Ford, årsmodell 1926-27. Den fick duga fram till 1936 då det blev en ny Volvo, inköpt i Laxå för 5 200 kr. Priset var utan flak.
Edvin var bryggare och en svåger var utkörare, fram till omkring 1937. Då lärdes en ny bryggare upp och Edvin övertog utkörningen av svagdrickan, i fem- och tioliters glasflaskor.
En femliterskagge svagdricka kostade 65 öre och en tioliters kostade 1,20 kr. Det togs ingen pant utan köparen skrevs upp i en bok och när sedan flaskan återlämnades ströks namnet. Bensinen kostade 17 öre per liter, när Edvin började med bryggeriet. För att få ner driftkostnaderna drygades den ut med fotogen, eftersom det var betydligt billigare.
Så kom då andra världskriget år 1939 och bryggeriet fick åter stängas året därpå. Någon bensin fanns inte att få tag i och dessutom blev Edvin inkallad till militärtjänst.
Bryggeriet skulle dock ännu en gång återuppstå, när bröderna Sven och Olle Persson köpte det år 1946 av Edvin Andersson. Sven kom från Karlskoga och Olle från Degerfors.
Innan man kunde starta upp verksamheten var en upprustning nödvändig, då bryggeriet inte använts under ett antal år. En större upprustning gjordes också 1948 då nya bryggkannor och mäskkar med rörverk inköptes. De gamla hade inte kapacitet nog och det behövdes nyare grejer för att kunna utöka tillverkningen. Rörelsen gick bra och försäljningsområdet utökades och med det ökade efterfrågan på Svagdricka, Porla läsk samt Zink lättöl. (Vanligt öl fick de inte sälja).
Vid inköpet av bryggeriet följde en Volvo lastbil av 1936 års modell. Under 1948 inköptes ytterligare en lastbil, en Chevrolet 1939 års modell.
Evert Karlsson, ”Evert i Harsbo” anställdes vid bryggeriet i december 1947 och arbetade där till sin död. Han var en av dem som omkom vid den svåra bilolyckan i Mullhyttan, i september 1948. Efter Evert så anställdes Nils Wellermo i november 1948 som utkörare. Han hade tidigare varit inhyrd vid några tillfällen och kört ut dricka med bil då det behövts.
Tyvärr så blev en försäljning av bryggeriet nödvändig, då det visat sig att källan som vattnet togs från blev förstörd av föroreningar. På den tiden fanns inga kommunala avlopp, utan varje fastighet hade sitt avlopp som rann ut i diken osv. vilket fick till följd att vattnet i bryggerikällan inte kunde användas till livsmedelstillverkning. Försök gjordes med djupborrning efter vatten, men det misslyckades.
Karl Birath och hans medhjälpare från Svenska
Diamantborrningsbolaget borrade en vattenbrunn till ett djup av 130 meter,
men tillgången på vatten blev inte tillräcklig,
bara 120 liter/tim, vilket bara räcker till ett hushåll.
Således såldes bryggerirörelsen i november 1949 till
Norlings bryggeri i Örebro och samtliga, dvs. Sven, Olle och Nils, fick
anställning vid Norlings Bryggeri i Örebro.
Fastigheten såldes i september 1957 till en person i Fjugesta.
Bryggeribyggnaden revs och jämnades med marken 2008.
*Som kylning av mäsken vid jäsningen användes det is. Isen hackades sönder i bitar och lades i en behållare som låg och flöt i jäskaret (nödvändigt att temperaturen var låg annars surnade svagdrickan).
Upptagningen av isen i Multen gjordes under februari månad.
Som hjälpare med issågning och upptagningen var det flera personer tillfälligt anställda. Enligt uppgift så var under senare perioden Erik Molin, Evert o Fritz Karlsson ”Evert o Fritz i Harsbo”, Karl Erik Pettersson samt Evald Lindström med vid isupptagningen.
Isupptagningen gick till så att det sågades isbitar i ca: 50-60 cm iskuber som togs upp med ett par brädor med krokar på som sänktes ner under isbiten som sedan kunde tas upp ur vaken och fraktas vidare. Mullhyttans Bryggeri hyrde en motordriven issåg av Degerfors Bryggeri . Körningen utfördes av Karlskoga Bilfrakt. Isen fraktades till bryggeriet där isbitarna lades i en hög, s.k. isdös, ute på marken, som sedan täcktes med sågspån som isolering. Sågspånet var en ypperlig isolering då isbitarna knappast smälte något under sommaren.
Under de första årtiondena i bryggeriets historia var det vid isupptagningen ingen motordriven såg som användes, utan då var det en issåg eller timmersvans som användes. I stället för lastbil användes det, en för tillfället inlånad, häst och släde för transporten av isen från sjön Multen till bryggeriet.
Upptecknat december 2008 av Monica Lindahl
Källor: Jörgen Andersson (son till Edvin Andersson).
Kjell Persson (son till Sven Persson), samt hans farbror Olle Persson.
Anm. På på sidan Berättare kan man läsa mera. Gösta Lindkvist berättar under rubriken Bryggeriet om isupptagningen på Multen. Klicka HÄR
Fälttjenstöfningar i Nerike (Dokumentation av Sigvard Hallberg)
September 1895
Fälttjänstövningar i Nerike i september 1895, bestod av 2 stycken kårer styrka A ( blå färg på kartan ) styrka B ( röd färg ) , kåren A samlades i passet mellan sjöarna Multen och Teen. Kåren B samlades i området mellan Viby och Logsjön samt Skarbysjöarna, norr om en linje Nolanbro—Värnsta. Till övningsorten marscherade endast av kåren B Lifregementet till fot och av kåren A Lifregementets husarer, av vilka det förra regementet inträffade vid Körtingsberg den 11 september kl 6,15 eftermiddag, och det senare vid Dormen den 12 september på förmiddagen, efter ha bivackerat vid Edsbergs Sanna natten 11-12 september. Övriga trupper transporterades på järnväg till och från övningsortena, Hallsberg, Vretstorp, Hasselfors och Svartå, under loppet av den 10,11,och 12 september å järnväg med 34 extra militärtåg.
Kåren A ( blå färg ) var natten till den 13 september förlagd på följande sätt.
Kårqvarteret Vestanås gård, 6. infanteriebrigaden: Brigardqvarteret Bäckatorp, nära
”Skolhus” (norr om Dormen). Elfborgs regemente nordvest ”Skolhus” (norr om Dormen) vid vägen till Baggetorp. Bohus Läns regemente omkring ”Skolhus” (norr om Dormen).
7. Infanteribrigaden: Brigadqvarteret Mullhyttan. Vestergötadals regemente nordost om punkt 67,1. Vermlands regemente sydost om punkt 94,80.
Lifregementets Husarer: sydvest om punkt 94,80
Första Göta Artilleriregemente: Bäckatorp.
Fältingenjörskompaniet: Bornås.
Krigsbryggeekipaget:Storbjörboda
Sjukvårdskompaniet: (Skolhus” (norr om Dormen).
Ammunitionskolonndivisionen: Bäckatorp.
Flyttande sjukhussektionen: Sörbytorp.
Förplägnadskolonnen:Vester om punkt 102,62 (nordvest om Svartå Bruk).
Kåren A bestod av följande. Officerare 283 st..Underofficerare 284 st. Spel trumslagare musikkår etc 256 st. Manskap soldater 9480 st. Civilmilitära personer 111 st. Summa personer 10414 st. Kanoner 36 st. Hästar 1703 st. Trängfordon 338 st.
Kåren B förlades natten till den 13 september sålunda.
Kårqvarteret Värnsta.
5 infanteribrigaden: Brigadqvarteret, Sörby Skolhus. Vestgöta regemente, Sörbytorp. Skaraborgs regemente, Sörby.
Gardesbrigaden: Brigadqvarteret, Berget. Svea Lifgarde, Helgesta. Vermlands fältjägarkår, Berget.
8 infanteribrigaden: Brigadqvarteret, Ägelsta. Lifregementet till fot, vid avvägen till Smedberga. Södermanlands regemente, Ägelsta norra gård. Lifgardet till häst: 1km norr om Värnsta. Första Svea artilleriregemente: Gippersta. Fältingenjörskompaniet: Värnsta.
Sjukvårdskompaniet: Värnsta. Ammunitionsdivisionen: Salsbro. Flyttande sjukhussektionen: Hardemo. Färplägnadskolonnen med en halvkolonn vid Vretstorp, och en vid Viby kyrka.
Kåren B bestod av följande. Officerare 233 st,Underofficerare 209 st, Spel trumslagare musikkår etc 169, Manskap soldater 6322 st, Civilmilitära personer 57 st, Summa personer 6990st. Kanoner 36st,Hästar 1480 st,Trängfordon 240 st.
Sammanlagt deltog i fälttjänstövningen Officerare 559. Underofficerare 503. Spel musikkårer,trumslagare etc,429. Manskap soldater 16009.Civilmilitära personer 219. Summa 17719 personer. Hästar 3496. Kanoner 72. Trängfordon 664.
Den 11 september kl 2,41e.m.anlände med extratåg till Vretstorp Hans Kongl. Höghet Sveriges Konung Oscar II, med var också kronprins Gustav ( sedemera Kung Gustaf V) med var även prins Oscar Carl August Bernadotte, samt en hel del högre officerare, och högre militärer från, Tyskland,Österrike,Ryssland, Frankrike och Danmark.
Inspektion av trupperna skedde den 12 september av Konungen med stab troligen först vid Värnsta och sedan vid Västanås, kanske även vid Bäcklunda och Baggetorp där styrka A hade slagit läger, var sedan Konungen övernattade är okänt , kanske på Svartå herrgård, någon natt övernattade Konungen på Kvistbro Prästgård.
Den 13 september började manövern vid Ljungstorp,gick sedan vidare till Kvistbro, sedan Riseberga, vidare till Hardemo för att sedan avslutas vid Kumla.
Manövern vid Ljungstorp avblåstes kl 2,15 e.m. och då samlades stridsdomare samt alla officerare av högre grad med sina adjutanter, vid Norrhult där hans Majestät Konungen själv behagade hålla kritik över dagens operationer och stridshändelser.
Spår efter manövern finns vid Ljungstorp (skyttegravar) kanske även vid Malmvägen och på Kvistbroskogen.
|
Örebro
2010-03-17 Mitt första minne består av minnesbilder när Paul Karlssons stuga brann 1935. Jag kommer också ihåg när spånskjulet vid Alfreds Johanssons snickerifabrik brann 1938-40. Den som orsakade branden tror jag hette Wennberg. Brandsprutan som användes då var en spruta som drevs av 2 eller 4 personer, som stod och handpumpade (sprutan finns nog inte kvar). Senare inköptes en motorspruta. Någon gång 1939-40 skedde en brand på julafton, då en man blev innebränd (jag tror han hette Ågren). Stället låg på Mullersäters ägor, ca 100 m söder om Svartåbanan öster om Framnäs. Året därpå, även det på julafton, blev en man innebränd (namn okänt) vid Dormen på Hinderstorps ägor. Den första flygmaskin jag såg, var någon gång före 1940. Det kom sig därav att min bror Åke hade en skolkamrat som hette Jack Torpman (Degerfors). Han bodde vid Lilla Harsboda vid den här tiden. En liten bit söder om Harsboda ligger Bålby herrgård. Där hade en autogiro landat (autogiro är föregångaren till helikoptern). Det var Jack som talade om för Åke om flygplanet, så vi cyklade dit och tittade på underverket. Den här autogiron var blå. Den finns i dag på ett museum i Stockholm. Under andra världskriget låg i Mullhyttan en luftbevakningsstation. Den låg nere vid Sörhult, och bestod av ett ca 20 meter högt utkikstorn och en barack för manskapet. Att luftbevakningen låg där, berodde nog på att tyskarna under kriget hade en flygkorridor mellan Norge och Bromma i Stockholm, samt vidare över Östersjön. Någon gång i början av 1940-talet fastnade en spärrballong vid Storön (Dormen). Att ballongen fastnade där, berodde på att lantbrevbärare Vilhelm Abrahamsson kom cyklandes och fick se den. Han fick tag i vajern och snodde den kring ett träd (det talades om att vajern kunde vara opp till 1000 meter lång - obekräftad uppgift). Många jägare försökte skjuta ner ballongen med älgstudsare.
|
